Göteborgsposten – 20 december 1862, sida 1

— — — — nybyggnaden kunde forvärfvas af samma persor sbmastode i spetsen för beatersällskapet. Vi en teater har allenastyrandet sina stora för delar, hvilka ej kunna uppvägas af den de Åmokrauska styrelsetormen med en direktion Göteborg har, som man vet, ej många ut värdshus att skryta af. Det hela torde, se dan Lorentsberg under viutern är stängdt, re ducera sig ull det lilla obetydliga och i al landtlig patriarkalitet sig presenterande Torpa Detta ställe har då och då besökts, förmod ligeu af skäl, dels att något anuat ej lunni: alt besoka då man velat töretaga en tur ut(som staden, dels att der tunnits en god kägel Joana, hvarpå är en förunderlig brist i Goteborg, och dels emedangstallet hade en värd, som i mera än ett hänseende var al intresse. dåsoart ett äkdon stannade på den stensaua gården framför det låga, gula huset, syntes genast sarbror Svenssons gestalt på trappan (Gubben kallade alla för du och som skyldig vordaad titulerades han tillbaka med tarbror). Der stod han helsande och nickande med silt tryntliga och vänliga ansigte, hvilket på senare ären var infattadt i en ram af grått eller rättare hvitt hår och skägg. Man infördes i de anspråkslösa rummen och gubben slog sig ned hos en, dervid regalerande med en mangd pikanta historier och anekdoter, synnerligast ur Goteborg, lif under senaste 40 åren. Hvari gubbens styrka dock företrädesvis låg var genealogrien. Han hade på sina tem fingrar de flosta om ej alla GoteborgstamilJernas slägtregister, och så snart någon för honom obekant person ditkom, gat han sig icke förrän han lyckats uppgitva en person, med hvilken främlingen stod i uagot slägtskapstorhällande. Sulla och otorarglig, glädig och ungdomlig dilll lynnet, fastan slagantan på senare åren gjort honom till en del lam, värderades han al alla. Hans bana atbrows stl. onsdag då han afled i en ålder at nåra 64 år. Åfven under denna vecka halva vi varit hemsokta af en eldsvåda, och tast det äfven lyckades att i tid sälta en gräns för det hodnde elementet, så var duck sorodelsen stor nog och beklagan-värd, helst den drabbade latuga tamiljer, bvilka förlorade nästan allt hvad de egde. Bland dessa ar isynnorhet maskiusten Qvist av beklaga, eom, trån alt vm qvällen vara egare al eget hus och eu litet losorebo, om morgonen stod i ordets tulla bemärkelse på bar vacke med två tbomma händer samt en familj af hustru och 5 barn, hvilka ej ens lyckades rädda sina kåäder. Hvarföre hade han ej assurerat? frågar med on axelryckning det praktiska soretändet. Ilan trodde sig ännu hafva buset till hälften assureradt i Providenua och hade amnat, att den 2 Januari, då ban trodde denna aseurans sortull, försäkra hela huset i ett annat bolag, emedan Providenua ej vidare mottager brandförsäkringar. Han hade dock misstagit sig på datum: den 2 December var hans assurans förfallen och natten till d. 17 Dec. härjade elden hans bo och skötlade alla hans örhoppmnger. Julen, som sprider silt gladjeskimmer till de rikares lyckliga boningar, skall finna alla de arma i fortvifsan, nöd och sy-terhet. Låtom oss dela med oss af hvad vi kunna undvara. Låtom oss tända ett hoppullt lysande jul-ljus och en värmande brasa i 108 de olyckliga, som i nattens köld jagades nalfnakna från sina hem, dem de aldrig skulle Herse! Kronike-krifvaren har i hr D. F. Bonniers boklåda framlagt en teckningslista or de hu-vlla och han innesluter densamma alla goda bjertans hågkomst. Han har dervid agit sig trheten föreslå, att hältten at de känkta gåfvorna må tilltalla tanuljen Qvist ;ch den andra halften de olriga brandskadade, vilka lida nöd. Desto mera du gifver, desto nera har du! mm —— — — — —