Göteborgsposten – 19 december 1862, sida 1

Dessa lydde skyndsamt, och hofmästaren, som slöt täget, stängde dörren efter sig. Grefvinnan stannade framför Didier och stod ilänge tyst betraktande honom. — IIvad ämnar jag söka här? mumlade hon; nya förnedringar, en sista tortyr! Det är mig som om mitt hjerta stode i eld och lågor! Hvarför kan jag icke ur mit sinne bannlysa denna bild som förvirrar mitt lif? ... Hvarför har jag glömt min pligt? ... Hvarför är det enda hopp jag nu eger qvar en kärlek, som skall skänka mig den uslastes bland menniskor förakt? Men under det hon gjorde sig dessa bittra förebråelser, sjönk den olyckliga qvinnan på knä, lutade sig öfver den sårade och aftorkade den svett som perlade på hans panna. I samma ögonblick kände hon likasom en rörelse af fasa och reste sig i hela sin längd, så som om några ovärdiga vittnen plötsligen uppenbarat sig. Emellertid hade Didier ryst till; igenom den täta feberdimman som förmörkade hans panna, inbillade han sig se Clotildas kyska bild. Men snart väckte en darrande röst, som mumlade hans namn, honom ur hans smekande dröm. Han öppnade och slog långsamt upp sina ögon. Det var icke Clotilda han såg; det var grefvinnan Diana. : — Ni här, madame, utropade han, på en gång glad och förvirrad. — Ja, jag, sade hon, försigtigt gående fram till sängen; ja, det är jag som kommer och oroar er i er olycka.