Göteborgsposten – 16 december 1862, sida 1

IIan kände att en predikan af en så vacker mun var någo gudomligt. j — Hvad är det då för ett så rysligt brott, som ni an klagar mig för? återtog han slutligen. Hvad är det för et brott som skulle komma mig att med fasa nödgas nedsl mina ögon inför er. — Dot är ett brott mot en stor mängd af edra under såter, mot mina anhöriga och vänner. — Jag förstår er icke Clotilda. — Sire, jag bekänner reformerta läran. å Och hon fäste på konungen sina stora ärliga ögon. Frans kunde icke hindra sig från att göra en åtbör af förvåning och missnöje, men den unga hugenottskan skönhet hade gjort ett alltför lilligt intryck för att han: galanteri skulle slockna vid denna bekännels. — Bah! sade han, försokande att skämta, jag tycke visserligen icke mycket om hugenotterna under någon drägt men, pasque Dieu! jag föredrager ändå en ung och vacker hagenottskas småleende framför en gammal, ful och tandlö: katolskas grimaser. Clotilda, icke mycket lugnad af detta frivola och lätt sinniga tal, rodnade lindrigt; konungen, som märkte det, antog genast en allvarsam min. Lugna er, mitt barn, tillade han; ni står under mit beskydd, och ingen skall djerfvas tillfoga er någon smälek. — Men ni måste samtycka att icke lemna slottet, sade grefve Aurelien med installsam röst, närmande sig den ungt flickan.