Göteborgsposten – 16 december 1862, sida 1

— Förklara er, mitt barn. Ni har nyss anklagat mr de Montchenu för att hafva kränkt gästfrihetens lagar. Nu anklagar ni konungens af Frankrike soldater för att uppbränna hans undersåters hus och mörda deras qvinnor. Konungen vill veta allt. Clotildas hjerta var nära att sprängas, och hennes läppar torkade af fasa, men hon tänkte på sin moder, på Gud, som vakade öfver henne, på hennes anhöriga och vänner som blifvit så grymt anbragta. Hon fattade mod att svara: — Nåväl! Jag skall berätta er allt, sire, skulle jag äfven blifva ett offer för min uppriktighet. Jag vet att konungarne lefva i ett mörker som för dem döljer alla de orättvisor, som begås i deras namn. Offrens blod har aldrig kunnat höja sin röst ända till dem, och likväl skall det inför den evige domarens trivunal räknas dem till last och straff. Jag kan icke tro att den ridderlige ädling, som haft medlidande med en okänd flicka, kan förvandla sig i en Achab och låta stympa sitt trogna och lydiga folk. Må Gud beskydda mig, om mitt fria tal nedvaltrar, på mitt hufvud er kungliga vrede! Kanhända går jag att förlora all rätt till er barmhartighet, sire! Ni, min domare, min räddare, min konung, ni skall hata och förakta mig som en i stoftet krälande mask, som man trampar under sina fötter. Men Gud ser mig, och han bjuder mig att tala sanningens ord inför denna verldens mäktige och ej sky för bödelsbilan eller bålet. Frans beundrade Clotildas förtjusande ansigte, som af hennes sinnesrörelser fick ett strålande hänförande utseende.