Göteborgsposten – 15 december 1862, sida 1

Emellortid öppnade sig dorren, och mlle de Fiofville visade sig på troskeln med ett listigt lvende på läpparne. Clotilaa reste sig upp och gick henne till mötes. Allt går bra, mitt kära barn, sade Cecile. — Tack, madame; men jag var nyss bra obetänksam, och om det ännu är tid... — Att hindra konungen från att komma hit och besöka er... — Ja, madame. — Ack, det är försent, sade sändebudet, som ännu falskt tolkade Clotildas tankar. Mäed dessa ord gick hon in i rummet. och knappt hade hon detta viort då Frans I:ste syntes, åtföljå af mr de Montehenu. Likasom förfärad studsade Closlilda tillbaka kännande både kralterna och modet svi i Alla damerna af la petite bande ongade sig vördnadsfullt för konungen, men han, uta. att ons låtsa mi ka dom, gick rakt fram till den unga flickan, som stod blek och orörlig som en bildstod. Fattande henues hand, tilltalade han henne glädtigt: — Hvad, redan uppe min söta? Clotilde uvdslog ögonen och fann icke ett ord till svar. (irefve Anrelien försökte att komma henne till hjelp. — Pack vare er, sive, var det kära barnet lyckligt nog att komma ifrån faran med blotta skrämseln. Och med en helt och hållet faderlig åtbörd fattade han den unga flickans iskalla hand emellan sina; hon lösgjorde sig tvärt ur denna handtryckning, och med en föraktfull blick på siu värd sjönk hon ned till konungens fötter.