Göteborgsposten – 13 december 1862, sida 1

kiksdagen. Det är en tillfredställelse, att kunna nämna, det presteståndet i sitt afslående beslut om valrätt till riksdagen för mosaiska trosbekännare, står alldeles isoleradt, ithy att de öfriga stånden utan voteringar antagit förslaget. Häri ha vi ett nytt bevis på omöjligheten af att längre bibehälla vårt nuvarande riksdagsmaskineri. Då nemligen inom presteståndet 27 röster mot 24 förkastade förslaget, hafva här brenne röster af ett högst opopulärt och, vi kunna här gerna säga det, förhatadt stånd afgjort öfver hela landets ställning uti en sådan fråga, d. v. s. trenne prester, ingifna af ensidiga och otidsenliga åsigter, kunna afgörande besluta äfven i frågor, som i stor mån angå hela landets gagn. sigterna kunna vara olika om sättet för genomdrifvandet af en representationsreform — för egen del hafva vi ansett ståndens uppspädning skola mäktigt bidraga dertill, såframt man icke vill en revolution, och beviset för nyttan af en sådan uppspad ning ha vi för våra ögon i presteståndets beslut, ty hade der funnits fyra personer till af ej uteslutande inskränkt presterliga åsigter, så hade äfven ståndets beslut kunnat och måst bli ett annat —, men visst är, att vi ej böra dröja länge, ty vi få icke, vi kunna icke för ett fåtal personers ådraga oss ogillande af hela Europa. Inom ridderskapet och adeln har den religiösa toleransen vunuit stor terräng. Emot förslaget om valrätt till riksdagen för mosaiska trosbekännare uppträdde endast brukspatron Ehrenborg, af religiösa grunder, frih. R. Cederström, af nationalitetskonsiderationer, och grefve C. G. Mörner, som tyckte att så länge så många andra aktade och hedervärda svenska män finna sig utestängda från valrätt, kunde äfven de mosaiska trosbekännarne gifva sig till tåls. För förslaget uppträdde prof. Olivecrona, hr O. von Knorring, som vid föregående tillfällen ifrigt bekämpat hvarje medgifvande af medborgerliga rättigheter åt mosaiska trosbekännare, men nu sade sig ha ändrat mening, hr S. v. Troil, hr v. Ehrenheim, kammarherre Liljenstolpe och hr Sandströmer, som med anledning af frih. Ehrenborgs yttrade farhågor att dylika åtgärder, som den ifrägavarande, skulle efterhand leda till en skilsmessa mellan kyrka och stat, helt öppet förklarade att detta icke vore någonting förskräckligt hvarmed man kunde skrämma folk från att göra det som vore klokt och rättvist, utan att en sådan skilsmessa redan i sig sjelf vore önsklig och eftersträfvansvärd. Adeln antog, såsom sagdt, förslaget utan votering. Inom presteständet uppträdde emot förslaget biskoparne Annerstedt och Bring, drr Runsten, Björling, Ljungdahl, Landgren och Forsell, hufvudsakligen under påpekande af det grundsatsvidriga i att låta okristna deltaga i afgörandet af frågor, som rörde en kristen kyrkas organisation, och att man icke finge i grundlagen införa en så farlig princip, som att i en lefvande organism införa ett mot densamma fientligt element; hvarför allt man borde vänta med detta stadgandes införande, till dess kyrkan finge sin särskilda representation. Dessutom ansågo ett par af ståndets medlemmar att judarne fått tillräckligt skydd för sina medborgerliga rättigheter, då de lefva under samma lag och ega all möjlig rätt (?) i afseende på förvärf. Förslaget understöddes inom ståndet af biskop Björck, drr Lindgren, Söderberg, Säve,