Göteborgsposten – 12 december 1862, sida 1

narne i allmänhet äro driftiga och sparsamma samt derigenom veta förskafla sig ew välstånd, som fordrar deras ej obetydliga del i de allmänna utgifterna) bilraga ull de offentliga utskylderna, utan av ega rättighet att ens gifva sitt förtroendevokum till den eller dem, som skola deltaga i rådslagen om desammas anvandande. Då de mosaiska trosbekännarne ingalunda kunna sägas stå etter öfriga medborgare i allmän bildning, utan tvärtom gerna och med skicklighet deltaga i en del allmänna värf, samt sjelfva äro allt annat än proselytmakare, så är det en djup orättvisa emot dem, att vilja utestänga dem från ens dvalrattF om än må vara av presteståndet — hvars tillvaro vi hoppas ej skall bli särdeles långvarig, huru mörkt det än kan synas — ej kan fördraga mosaiter såsom , valbara, af fruktan att smittas utaf beröring med dem såsom kolleger. Men ej nog dermed, det är äfven opolitiskt, att så stöta ifrån sig krafter, hvilka mojligen skulle kunna bli staten till stor ny:ta I våra dagar tyckes man i andra fall hafva kommit till den principen, aw dugligheten bör begagnas hvar helst den finnes, sätramt den eges at en vältrejdad, af sina wedborgare aktad person; hvarför skall då ej dugligheten få göra sig gällande äfven inom rikstörsamlingen, åtminstone medelbarligen genom valrätt? Vi hatva haft exempel på, huru mosaisk trosbekännare kunnat anses användbar i komite för uppsättande af förslag till ny lag, hvilket sedermera af K. M:t framlägges lor ständerna och ötver hvilket äfven presterskapet debatterar — utan att landet deraf lidit, men tvärtom komiten dragit nytta af den insigt den främmande trosbekännaren lagt i dagen. Då denne kunnat vara ull komiteledamot qvalificerad, låter det ej alven uu tanka sig, utt han skulie kunna, utan mehn lör staten, deltaga i val af en representant, som bl. a. ätven skall bebandla det komnebetänkande, i hvars uppsättande han deltagit, eftersom han på inga vilkor kan sjelf få inom rikstörsamlivgen försvara sina satser? Dot tyckes som att han dertill ingalunda skulle vara fullkomligt inkompetent, oaktadt presterskapols formenande. Det är i sanning mera än sorgligt, att se, huru presteständet arbetar på att skämma ut oss i hela det öfriga Europas ogon, der man icke kan begripa, huru landet kan låta sig på detta sätt alltjemt kaltatras af en klass ombetsman, hvilken minst af alla bör sysselsätta sig med verldsliga ting. Dock, ändring skall väl någon gång ske, och en ittvande sol äfven rinna upp ofver Sverige, huru många kaltaner man än må utbreda tör att tordunkla den. Af de hvilande grundlagsändringsförslagen äro, utom förut nämnda, följande definiuvt algjorda: Sjunde punkten: Om ändring af de i 52 I R. F. och 24 KR. O., angående tillforordnande af bondestandets sekreterare. — Bifallen at alla tyra stånden. Attonde punkten: Om ändring af de i 85 3 R. F. törekommande orden Forordning om en allmän trycktrihet ull Trycktsrihetsforordning. — Hifallen. Nionde punkten: Om ändring i 90 5 R. F. af uttrycket: denna grundlag bokstafligen töreskrifver till: grundlagarne bokstafligen föreskrifva. — Bifallen Tionde punkten: Om uppskof i riksdag. — Afslagen. Fjortonde punkten: Om ändring i 14 4 3 nom. riksdagsordningen, genom upphäfvande foder stadgade undantag för egare at hus och tomt eller egare och innehafvare al stads. ord, som äro fralsemän eller hora tull pre.