Göteborgsposten – 12 december 1862, sida 1

— Ja, jag minns nu allt, utropade Clotilda, grottan, vildsvinet, döden... Ahl jag ryser när jag tänker derpå ... — En vacker ädling kom lyckligtvis till er hjelp, sade mlle de Fiefville med ett maliciost leende. Ni känner väl denne ädling, min vackra glömska vän ? : — Utan tvifvel, det var konungen vår herre. Ja, riddarekonungen. Ni måste hafva varit rysligt förskräckt, mademoiselle, men utan tvifvel är ni i denna stund särdeles lycklig öfver att hafva er suverän att tacka för ert lif. — Jag skall aldrig glömma det, sade Clotilda okonstladt. — Vi skola hoppas, sade dAntraguet helt lågt, att konungen om några timmar icke längre tanker på denna hjeltinna från landsvägen. — Derpå tviflar jag storligen, svarade mlle de Tesse. Den lilla vildinnan är bra vacker. — Då måste vi göra vår kur för morgondagens gunstling. Och alla skockade sig omkring Clotilda, betraktande henne med afundsamma blickar. — Ni tyckes vara orolig, sade mlle de Fiefville, men lugna er; konungen har icke fått den minsta skråma. — Det är en stor lycka, sade den unga flickan med en suck, men wr Didier har blifvit blesserad. Cecile smålog. — Ni intresserar er således mycket för den unge mannen, mademoiselle?