Göteborgsposten – 11 december 1862, sida 2

ligt nu gällande lag äro de reformerta ej endast valberättigade, utan äfven valbara riksdagsmän och kunna således komma att deltaga i lagstiftningen för den Svenska Evangeliskt-Luterska kyrkan. När deraf icke uppstått några vådor, kunde det väl icke anses farligt, om främmande trosbekännare finge användas i statens tjongt såsom läkare, lärare vid teckniska skolor och dylika undervisningsanstalter. Doktor Wensioe ansåg frågan bero derpå, om gaten borde betraktas såsom en kristlig stat eller såsom en rättsstat. För staten, betraktad endast såsom en rättsstat, bör det vara likgiltigt, hvilken religion dess tjenstemän bekänna. Talaren, som ansåg staten böra vara en kristlig stat och såsom sådan genomträngd af kristendomens anda, yrkade afslag serskildt med afseende på de farliga konseqvenser, hvartill ett antagande skulle leda. På Konstitutionsutskottets bord hvilade redan en motion om befrielse för alla statens tjenstemän trån skyldigheten att bekänna den rena evangeliska läran. Doktor Lindgren sörklarade, att om dörren till vår statskyrka vore hermetiskt tillsluten, skulle han sannerligen icke vara den förste att vilja öppna den. Nu har beklagligtvis denna dörr redan många remnor och gistnar allt mera för hånets och otrons siroccovind. Utanför sorlar en oförståndig skara, som längtar efter att löpa till storms mot statskyrkan. För att förekomma denna stormlöpning, hvilsen vore vådlig icke så mycket tör kyrkan, som för staten, ville talaren bifalla förslaget. Doktor Landgren ansåg nyttigt att banden emellan kyrka och stat lossades, enär kyrkan i annat fall kunde löpa fara att blifva uppslukad af staten, och ville derföre bifalla förslaget. Biskop Bring erinrade, att här vore fråga om brytandet af en vigtig grundsats. Saken gällde den uppväxande ungdomen, ej kyrkan. Om förslaget bifalles, skulle staten handla på samma sätt, som om föräldrar vil valet af sina barns lärare icke fästade något afseende på deras religiösa öfvertygelse. Samma skäl som nu, kunna äfveu anföras för beviljande åt främmande trosbekännare af rättighet att kunna utnämnas till lärare vid de allmänna läroverken och följden skulle sannolikt slutligen blifva den, att religionsundervisningen från dessa läroverk förvisades. Yrkade afslag. Domprosten Sundberg påminte om, att det stundo vore en pligt för den enskilde att uttala sin öfvertygelse, särdeles när denna ötvertygelse står i strid med den s. k. allmänna opinionen. Nu gällande stadgande: utgöra ett väl beböfligt stöd för staten, ej för kyrkan. Om förslaget bifalles, blir deraf utan tvifvel en följd, att redan nästa riksdag fråga väckes om befrielse för öfriga civila tjeustemän från skyldigheten att tillhöra den evangeliskt-tuterska bekännelsen. Kyrkoherden Ternström sökte visa att den föreslagna andriugen ingalunda vore, i erlighet med töreskritten i 81 ö R. F., -högst nödig eller nyttig, och yrkade derföre afslag. För afslag yttrade sig äfven biskop Anjou och kontraktsprosten Tegnr. Professor Agardh ansåg förslaget endast innebära en åtgärd at rättvisa och yrkade bifall. För bifall talade äfven professor Carlson och d:r Sä Doktor Sandberg erinrade derom, att det myckna elände, hvarofver nu klagas inom vår kyrka, utgått från högskolorna, der af staten aflonade lärare i decennier offentligen förkunnat ej endast kyrkofiendtliga, utan rent af Christusfiendtliga läror. Om det nu framlagda förslaget bifalles eller förkastas vore temligen betydelselöst. Ett afslag vore endast ett balmstrå, som lätt bortbläses. Ett bitall vore en eftergift, som af ingen värderas. I auledning häraf ville talaren athålla sig från votering. Etter slutad diskussion bifölls itrågavarande förslag genom votering med 27 röster emot 24. D:r Wensioes yttrande är karakteristiskt. Den sprävglärde teologiske doktorn ansåg staten böra vara en kristlig stat och hänvisade derföre med någon förfäran på en redan våckt motion om befrielse för alla statens tjenstemän att ovilkorligen bekänna den rena evangeliska läran. Euligt hr doktorns åsigt äro således alla andra trosbekännare än uteslutande luteraner icke kristna. Logiken är ovederlägglig, men satsen vittnar om det största andliga hogmod.