Göteborgsposten – 11 december 1862, sida 2

likasom fortsättning på en dröm, det är honom som ni bör rädda. — Om hvem talar ni, ma mie? frågade Frans, rynkande ögonbrynen. — Om den som vågat vitt lif för mig, och som dör! svarade bon med låg röst. Med sin skälfvande hand pekade hon på Didier, som, utsträckt på marken, blott några steg från vildsvinet, gjorde fåfänga försök att resa sig upp. Konungen höjde på axlarne. — Honom! Nej, mitt vackra barn, sade han kallt. Min pligt som riddare är att egna mig åt damernas tjenst, men jag skall aldrig hjelpa en vildhjerna som vågat trotsa mina befallningar. — Han har gjort orätt i att vara olydig sin konung, för att rädda en stackars flicka, afbröt Clotilda anyftande; han borde hafva lemnat mig åt mitt öde... Han är felaktig. sire, men var barmhertig! — Han har felat, svarade Frans hårdt, i att vilja beröfva mig glädjen att sjelf rädda er. I detta ögonblick uppref galten, nåstan blind af hundarnes blod, som ordentligen rann nedför hans stora hufvud, stenläggningen med sina betar och tryne och kastade sina små blixtrande ögon åt alla håll, för att uppsöka ett nytt föremål, på hvilket han skulle mätta sitt raseri. Den unga flickan fattade konungens hand och ropade med ögonen simmande i tårar: — Sire, nåd för Didier! Konungens enda svar var att han drog sitt svärd.