Göteborgsposten – 9 december 1862, sida 3

Fran Otlandet. Situationen i Preussen och konung Wilhelms tal skyldra äter i Journal des Debare nyhetsrevy, der de behandlas med en bnande sarkasm. Vi göra oss ett nöje, att här återgitva artikeln: Sedan preussiska ministeren lyckligtvis tyckes harva atstått från att trälsa landet genom en statskupp, som skulle kullkasta de fria institutionerna, och sedan den berlinska befolkningen å sin sida icke gor revolution, kan man med lugnt samvete under detta iuställande af den rent politiska verksamheten roa sig med att som moralist eller psykolog följa den preussiska forvecklingens historia, som är rikare på tal än på allvarnga händelser. Det ges säkerligen ingen personlighet, som från denna synpunkt kan med mera berättigande göra anspråk på uppmärksamhet än konungen af Preussen. I honom ser man en äkta, honnet tysk, bestämd, härdnackad, kallblodig och till den grad uppriktig, att han ej ens fruktar för att ibland synas litet naiv, fastän han dock stundom är slug nog (man bör aldrig lita på en tysks naivetet) och icke säger annat, än hvad han vill. Då man med ett politiskt öga läser konungens af Preussen tal, känner man sig på samma gång stött och törvirrad af att se en konung, som till det yttersta tasthäller vid sin kongl. värdighet och oaktadt denna öfverdrifna sjeltkänsla likväl i nödfall inlåter sig 1 direkta diskussioner med den ringaste af de papperskluddare, som sabricera mystiskt-demagogiska lirader uti dussintal i de berlinska olkneiperna. Det skulle kunna skritvas en högst kuriös bok under titel at konungens at Preussen tal, fullt af omslag trän irritation till sympati och omvändt. Man läser sålunda i dag svaret till en deputation trån den patriotiska föreningen. Det är ett mönster af lugn filosofi och billighet. Jag önskar er all lycka och friskt mod, så ungefär säger konung Wilhelm I ull dem, som erbjuda honom att lugna de upphetsade partierna, men J skolen göra er mycket omak, utan att komma till något resultat. Icke desto mindre önskar jag er, som sagdt, all möjlig framgång och friskt mod, eftersom J ären enfaldiga nog att vilja befatta er med ett sådant foretag. Och huru affärdar ban icke med en axelryckning den journalist, som insinuerat, att konungen af Preussen anser sig för Gud! Hvilken ädelhet ligger det icke i detta ovanliga svar af en konung till en tidningskrifvare: Alla mina ordres äro öfverantvardade åt offentligheten ; jag beklagar mig icke deröfver; jag vill ej, att ingrepp skolla göras i pressens frihet, isynnerhet om man erinrar sig, att den krönte pole