Göteborgsposten – 9 december 1862, sida 2

Frans, med ögonen öfverfarande den krets af hofmän som bildadt sig omkring honom. — Jo, jo! svarade de. — Och död åt förrädaren, tillade några damer af la petite bande. instämmande med sina slöjtstämmor i allmänna ropet. Konungen suckade och återtog: — Det är en konnetabel. en prins af blodet, som med sin rebellion vanhedrat det svärd som Frankrike gifvit honom. När Jean de Beaumont, denne bretagniske riddare som 8jort sig så namnkunnig genom många lysande handlingar, dog, fortfor konungen, lät hertigen af Orleans, Carl VI:s broder, begära hans värja, på samma gång som han erbjöd sig gifva den tappre mannens dotter, hvilken var mycket fattig, en ansenlig hemgift. Wilhelm af Rosnivinen gifte sig med henne, aflslog hemgiften och behöll värjan. — Vive Dieu! utbrast Bonnivet, det var ett drag som gör franska adeln heder. — Men om Bourbon dör, fortfor konungen, skall ingen sann ädling göra anspråk på hans värja. Mina herrar, sade han, förande handen öfver pannan, liksom för att förjaga de smärtsamma tankar som lägrat sig der, låtom oss icke mera tala om den olycklige fursten. Han gick bort till bordet och tog en bägare som har tömde i ett tag. . — Sire, sade mr de Moutchenu, vid hvilken tid beha gar ers majestät att begynna? — Ju förr dess hellre! svarade konungen, ty jag ha behof af rörelse och i synnerhet af frisk luft.