Göteborgsposten – 9 december 1862, sida 2

i mina händer, Bonnivet, så skall jag strängt straffa hans förräderi . .. Jag som älskade honom som en bror! Ett ögonblicks tystnad inträdde. Ett rof för en häftig rörelse gick konungen några slag omkriog salen hvarefter han tvärt stannade framför amiralen. Bonnivet, kommer du ihåg guvernören i Fontarabie ? — Kapten Franger, som år 1523 så skamligt uppgaf åt spanjorerna platsen som ban ännu längre kunnat försvara? frågade amiralev. Ja, sire, jag kommer ihåg honom. Och hvad straff fick den mannen ? frågade Frans, Man beröfvade honom adelskapet, sire, och man gjorde rätt deri, svarade Bonnivet. Sedan han blifvit iklädd rustning och beväpnad från topp till tå, fördes han upp på en schavott der tolf prester i kåpor började sjunga dödsvigilier, hvarefter man uppläste hans dom som förklarade honom vara en bedragare, förrädare, skurk och menedare. Vid slutet af hvarje psalm gjorde de en paus, under hvilken en vapenharold afklådde honom en del af rustningen, utropande: Detta är en förrädares kask, detta hans harnesk, detta hans sköld. När den sista psalmen slutat doppade man hans hufvud i ett kar med varmt vatten, och derefter nedhissades han från schavotten med ett rep under armarne. Nu lades han på en bår och betäcktes med att liktäcke samt bars till kyrkan, der tolf prester omringade honom och sjöngo öfver hans hufvud, ytterligare en psalm, hvari de nedkallade Guds vrede öfver förrädaren. Sedan släppte man honom och lät honom gå med sin skam. — Har icke Bourbon förtjent ett sådant straff? frågade