Göteborgsposten – 9 december 1862, sida 1

Det är Diana som vantar Didier. Bländad af den unga flickans skönhet, af den gloria af blygsamhet och kyskhet som omsväfvade hennes panna väntade Frans med feberaktig otålighet hennes återkomst. Diana krammade emellan sina fingrar ett briljanteradt guldhjerta som hängde vid hennes armband och frågade sig sjelf hvar Didier kunde hållas, hvars försvinnande så sällsamt inträffade samtidigt med Clotildas förlängda bortovaro, och hon häftade blickar som gnistrade af svartsjuka på den dörr, hvarigenom den unge mannen gått ut. Hastigt återskallar ett förfärligt väsen, likt åskans dån, i festsalen. Plafonden öppnas med väldigt brak, och bordet flammar af en magisk belysning. Bordsgästerna som redan halfsofva hoppa till på sina stolar. Damerna skyla förfärade sina ansigten med händerna, ock herrarne springa häftigt upp och gripa med händerna efter sina värjor, då de finna orsaken till allt detta oväsen. Det är en liten azurblå sky som sakta nedsväfvar och som snart urladdar sig samt emellan silfvertallikarne och bägarne kringströr en massa sockerkulor af alla färger hvilka återstudsa i bågar och utbreda sig på duken. Under det damerna, som återkommit frän sin förfäran, tvistade om denna nya manna, och hjertligen skatta åt sin tokiga fasa, utgjöt sig ett regn af välluktande vatten, mildt och lätt som de ängör solen absorkerar, i salen Denna angenäma och vackra öfverraskning hade mr de Montehenu redan långt i förväg låtit anordna för det första besök hvarmed Frans 1:ste värdigades hedra honom, och det kom nu så lägligt att återgifva munterheten, som tillfölje af konun