Göteborgsposten – 8 december 1862, sida 2

jacka med korta skört, spetsiga och efter schweizermoden högklackade skor samt trikåer som suto så ätspända, att de på ett obehagligt sätt läto kroppens former framträda. Amiral Bonnivet, den djerfvaste och förslagnaste fruntimmerskarlen vid hotel des Tournelles, fängslar i detta ögonblick åhörarnes uppmärksamhet med berättelser öfver skandalösa äfventyr hvari han varit hjelten eller hvari han funnit sig inblandad. Konungen som finner sig mycket road af dylika galanta anekdoter bängifver sig åt den uppsluppnaste munterhet. För att ställa sig in hos Frans utbrista äfven hofmännen i skallande skratt och ansigtsförvridningar, och damerna af la petite bande låtsa slå ned ögonen och rodna. Deras blygsamhet är likväl i sjelfva verket blott lätsad. — Nå, mina damer! Ni skratta icke med oss åt vår amirals tokerier? sade konungen. Icke ens ni, Valentine, som annars vanligen ler så godt, för att få visa edra vackra tänder ? — Sire! svarade Bonnivet, tillgjordt suckande, m:lle de Nancy är sträng emot mig alltsedan någon af mina bekanta förbjöd henne att älska mig. Det finnes alltid folk som gifva dåliga råd åt den oerfarna ungdomen. — Monsieur de Bonnivet, svarade Valentine de Nancy under det att hennes granne, den unge markis de Pons förde sitt tomma glas till läpparne för att dölja sin förvirring, ni är visserligen en fullkomlig ädling, en af de älskvärdaste och galantaste herrarne vid hofvet, nå väll det oaktadt, eller kanske just derföre skulle ni vara den siste som jag skulle vilja älska,