Göteborgsposten – 6 december 1862, sida 2

———— varjehan daFör vanliga semårsberättelsens uppgorande fick en sjerdingsman order att meddela en del uppgifter enligt lemnadt schema, och dessa blefvo efter en tids förlopp sålunda afgifna i följande skrift; Nu kommer punkterna: 1:o Utsädet är efter hvarjom och enom tal ett öretal, hvarpå kartor och beskrifningar fås rätt på i landtmäterikontoret, som ingeniörerna har gjort; det är duck något olika år från år, allt som säden är strid till och åkern drar; det blir svårt att reda på 5 år, alldenstund allmogen, särdeles den del som inte kan skrifva, inte skrifver upp sådant. 2:0. Arsvexten är allt som Vår Herre ger välsignelsen och då den räcker till onera och födan i år, så är det god hjelp för bonden. 3:o. Kreaturen af många slag hållas efter olika tillgång; det kunde vara roligt nog att få reda på det, om det ej vore så brått om med bergningen. 4:o. Knektunderhållet är efter kontrakter och en afskrift lemnas alltid till höga Landshöfdingen eller Regementsöfversten, så att der kan man ta reda på den punkten. 5:0. Fattigvärden kunna de Högädle Herrar Presterskapet bäst komma ut med som förrättar utdelningen; hvad kommande och gående få i Guds namn, brukar man inte så noga observera. 6:0. Skjutsen kommer efter håll listan der som inte är antreprenat, som ackorderas af länsmannen. 7:de. Sak samma är med underhållet på vägen och som synes efter hvar och en sitt tilldelta stycke, som skall halla efter längd och bredd med diken, hvilket har sin rigtighet. Snöskätning är en stor lindring när snön faller. 8:0. Diverse onera och allmänna besvär är utan ända och ett rigtigt syndaregister; mycket besvärligt och bäst att inte tänka derpå. (Snällp.) Egendomlig monomani. I Paris afled nyligen en gammal man, mr B..., om hvilken följande berättas: Han inbillade sig vara Maximilian Robespierre och bar i sitt hem samma drägt som nämnde bekante revolutionshjelte. Han hade lärt sig utantill alla Robespierres tal och soredrog dem på de dagar, hvilka hans republikanska kalender anvisade honom. Han bodde hos en snickare hvilken han kallade Duplay, fastän mannens verkliga namn var Delplangues. En ung student, hvilken stundom besökte honom, tilldelade han namnet St. Just. De personer hvilka omgåfvo honom i egenskap af tjenare tilltalade han med namnen Payen, Floriot, Coffinhal o. 8. v. Han beklagade sig öfver nödvändigheten att tvingas utgjuta blod, och öfver det hat han derigen m ådragit sig. Det egendomliga var, att denne gubbe oaktadt sitt välstånd, lefde mycket indraget och sparsamt och gaf understöd åt en stor mängd nödlidande. Man lät honom hållas i sin fixa ide, alldenstund hans galenskap ej var af någon oroande beskalfenhet; men sedan någontid tillbaka syutes han mera upprörd än förut, han påstod att hans fienders stämplingar skulle lyckas, han skulle förklaras fogelfri, månaden thermidor — hvilken i Republikens k.lender omfattade dagarne från d. 20 Juli till d. 18 Augusti — skulle blifva olycksbringande för honom. I de första dagarne af Augusti månad kom en ung man, en slägtinge till mr. B., till Paris för att göra honom ett besök. Hun var soldat och iklädd sin uniform. Herr B. befann sig just för tillfället i ett högst exalteradt tillstånd. Vid åsynen af soldaten som skyndade emot honom utropade han med ångestfull stämma: Det är gensdarmen Metra! bakom honom står den fege Leonard Bourdon! hjelp, hjelp, mina vänner! och ilande till det öppna fönstret sprang han upp på fönstergesimsen för att derifrån fly ut på ett litet under liggande tak; men han förlorade jemnvigten, störtade i gatan och dog på stället. Förfelad försigtighet. En värdshusvärd i ataden) Pont-aux-Anes i Frankrike hade bragts till sortviflan öfver sin bustrus fanatiska religionsifver, som underhölls af presterna i staden, hvarför han beslöt att taga lifvet af sig. Då han redan förut blifvit hindrad från utförandet af detta sitt uppsåt, träffade han sådana anstalter, som tycktes böra betrygga utgången. Han försåg sig med en stege, ett rep, en pistol, en flaska med gift och en låda med strykstickor, samt begaf sig med allt detta ned till hassstranden. Ett ögonblick vacklade han i sin föresats, men då han fick ögonen på sin hustru, som på något afstånd ifrigt samtalade med en jesuit, frammumlade han en kort bön och grep verket an. Med tillhjelp af stegen klef han upp på en hög klippa och fastgjorde der tåget vid ett klippstycke, som sköt ut öfver hafvet, hvarefter han nedstörtade stegen i djupet. Han inträdde nu hufvudet i en på repet slagen rännsnara, och för att vara riktigt säker på att dö, använde han på samma gång de andra medlen, hvarmed han för ändamålet försett sig. Först nedsväljde han giftet, så tände han medelst strykstickorna eld på sina kläder, derpå afsköt han pistolen i munnen på sig på samma gång som han med snaran om halsen kastade sig baklänges utför klippan. Men Försynen vakade likafullt öfver honom och kom hans planer att stranda. Pistolkulan gick nemligen ut genom kindbenet och afskar derpå repet, hvari han velat hänga sig; derigenom föll han i vattnet, som släckte elden i hans kläder, och den mängd saltvatten, som han nu fick insupa, kom honom att kasta upp giftet, så att icke heller detta gjorde verkan. Mannen, hvars korpulens hindrade honom från att sjunka, hade derefter intet annat att göra än att simma i land och gå hem igen, der han blef ett åtlöje för sina vänner och ånyo