Göteborgsposten – 5 december 1862, sida 2

utseende eller att hon traktade efter att dela hans förmögenhet — allt nog, hon ville gifta sig med honom, wen hertigen bar sig åt som ett barn och vägrade. Den inspärrade fången skakade långsamt på hufvudet. — Carl af Bourbon gjorde rätt deri, sade hon, men han bör akta sig, ty den elaka damen förlåter aldrig. — Är det kanske på hennes befallning som man håller er, min stackars flicka, i denua graf? frågade Pomprant utan någon förberedelse. Hon hörde icke frågan utan fullföljde sin dröm, samt upprepade med en röst hvars mildhet smekte de båda närvarandes öron: — Carl af Bourbon! ah, det vackra och ärorika namnet! Finns något större i riket! Det var en general, min herre? Då älskar ni honom, ty alla hans soldater, såväl som hans vasaller, ja tillochmed sienderne älskade honom. IIan var damernas gunstling, ja, konungen sjelf älskade honom, fast han var afundsjuk på honom. Han sålde sitt bordsilfver och pantI satte sina länder, för att föda sina soldater. Han gaf sina juveler och kläder åt sina vänner. Sjelfva den högdragna. obevekliga och hämdlystna madame dAngouleme älskade Carl af Bourbon, och det var hertigens olycka . . . och min En kallsvett betäckte konnetabels panna och hela kroppen ryste. Pompårant gjorde ett tecken åt honom at blifva qvar der han var och sade med låg röst till fången: — När man lider, mitt barn, brukar det vara en trös att få anförtro sin smärta åt en vän. Säg mig det; jag skal icke förråda er.