Göteborgsposten – 5 december 1862, sida 2

säniga med ett hjertgripande leende. När min fängvaktare Bernard kommer in, så skall jag säga att han är en god menniska, och han skall då fylla min kruka. Och likväl, oss emellan sagdt, är ban mycket elak. IIvad var det för en sanning som förde er till mitt palats? Pomprant fästade stadigt sin blick på den innestängdas ; I och svarade: — Jag har helt enkelt och sanningsenligt på ett värdshus berattat för min kamrat Charles, att min tarmor, som hade bröllop samma dag som hertiginnan af Angouleme soddes, snart skall fira sitt guldbröllop. — Hertiginnan af Angouleme! utropade flickan i buren och hennes ögon blänkte som tvenne värjuddar. Derefter tystnade hon och tycktes falla i en djup nedslagenhet. Pompårant återtog med liknöjd ton: — Jag hade orätt. Madame dAngoultme är vår nådige konungs moder, och hon har rättighet till vår vördnad. Visserligen låter hon sin son skrifva verser åt mätresserna, bryta lansar vid torneringar och piska upp schweitzarne och de kejserliga, men hon är ändå en qvinna med hufvud, som förmår att sköta regeringen och gifva lexor tillochmed åt de gamla, gråhåriga ministrarne. Fången teg alltjemt, och man skulle kunnat tro att hon ej hörde hvad som sades. Kaptenen fullföljde: — Den högborna furstinnan har emellertid ett känsligt bjerta; det har hon tydligt visat mot min gamle general, hertigen af Bourbon, vare sig att hon var betagen i hans goda