Göteborgsposten – 4 december 1862, sida 2

— Efter det är på så sätt, sade han lifligt, så vet jag ett medel att ställa allt tillrätta om ni samtycka dertill. — Och det är? — Att tillbringa natten här i källaren. Pomprant studsade af förvåning och betraktade skarpt den unge mannen, nästan befarande ett förräderi. Didier smålog helt lugnt. — Mitt förslag förefaller er löjligt, icke sannt, kamrat? Men bör mig! Ni försvinna; hvar och en tror er för längesedan borta, och jag sjelf skall bekräfta att jag före konungens hitkomst sett er begifva er af. Dermed skall allt vara slut och ingen skall vidare tänka på er. I morgon bittida, så snart Hans Majestät sagt sitt farväl, skall jag komma och befria er. — En förträfflig ide! utbrast mr de Bourbon. — Och då ni håller oss inom lås och bom, mr Didier, återtog Pompårant, så kan ni vara mycket lugn för att vi ej bortsnappa er goda vän konnetabeln. En lindrig rodnad for öfver den unge mannens panna, — Ni bedömma mig illa, mina kavaljerer. Jag tror edra ord, och om jag kunde öppna slottsportarne, så skulle jag icke tveka. På samma gång som jag försökte intressera er för mr de Bourbons räddning, borde jag äfven tänka på något medel att draga er ur hvarje ledsamhet, i första rummet den kungliga vreden, och jag känner icke något annat ställe der ni kunna vara bättre i säkerhet än här. — Låt gå då för några timmars mörkt fängelse, afbröt gardeskapitenen glädtigt. I den kritiska ställning hvari jag och min kamrat äro, anser jag oss dock hafva sluppit undan