Göteborgsposten – 3 december 1862, sida 1

— — lisen känner allt detta så noga, hvarför tage: den ej verksamma mått och steg, hvarför ar resterer den ej samtliga dessa signori, hvar. för lägger den ej beslag på deras veslifiekor! Bah! Den törs ej komma åt dem, den törs ej närma sig dem på 100 metres afstånd, sådan skräck utöfver redan på långt håll denna vetenskap, som man skulle kalla den destruktiva kemien (till skilnad från den instruktiva) Man ser en italienare komma emot en i ändan af gatan (man känner honom, ty man är napoleonisk polis), man har icke lust att springa i luften, man vänder med en viss hastighet om närmaste gathörn. På detta rätt torde, när allt kommer omkring, prins Eugenes vackra bulevard aldrig bli invigd i denne nådiga herres tid! Medgif att alt detta låter skäligen fabel aktigt; men man bedyrer att något är der i det. Hvilka tider, och hvilka seder! Liksom ifrågavarande rysligt tillämnade attentat, ädrager sig ställningen i det underbara riket Hessen-Kassel ånyo vår verldsdels speciela uppmärksamhet; och med rätta. Regeringen derstades är nu för sjunde resan i år upplöst och de sällsammaste rykten äro i omlopp rörande den Jurchlauchtige berrskarens närmaste planer. Österrike och Preussen, for hvilka båda matadorer Hessel-Kassel är ett slags Boulonerskog, der de bruka mötas för att i bemlighet duellera mellan buskarna, medan de tör verldens ögon alltjemnt söka bevara ett sken af tyskt broderskap, hafva äfven denna gång hastat att begagna ulltället af den kasselska förvirringen for att komma åt hvarandra och om mojligt göra hvarann en liten förargelse på lit och död. Preussiska kabinettet har genast skickat ett ridande bud till Kassel med stanga depescher icke blott ad legendum, men att promptissime besvarandum inom 24 timmar; men Österrike har denna gången varit mera storartadt och har skickat rakt på saken en faltmarskalk. H. krigiska Excellens har säkerligen vid detta laget redan visat sin respektbjudande personlighet i kurförstens privata kabinett, medan den preussiske kuriren fått stå utanför och vanta på svar. Det ar uppenbart, att wienerhofvet sålunda förstått ati gevom ett raskt beslur vinna ett forsprång för Preussen, och det skall bli intressant att se hur berr Bismarck-Schonhausen bär sig åt tor att taga det förlorade igen. Hvarfor också spara på taltmarskalker? Preussen borde sor längesedan hafva insett, att med ordonanser imponerar man icke på en man, som kurtursten at Hessen-Kassel; eller äro de preussiska generalerna ull den grad pultroner, att de icke langre våga sig fram på deta håll, derfor all händelsevis en af dem för några månader sedan rönte en liten oblid behandung vid det hes-iska holvet? Det ser i sanning foga battre ut. Emellertid förblifver Hessen-Kassels stolte kalif densamme forvånande man som han alltid varit, det stora säderueslandets kant-chu, Jen tevtoniska furstevä dighetens mest deciderade knytnafve och wmiust raljanta stöfvelspets, och när som be det det lyvnet faller på honom, sätter han med en enda attityd nela Tyskland i rörelse, att icke specielt tala om telegrafer, stafetter, fältjägare och fältnarskalker. 0. O.