Göteborgsposten – 1 december 1862, sida 2

Hr Ljungberg instämde i motionens syfte. Det är obestridligt, att våra skogar vanvårdas, och husbållningen dermed bör annorlunda ordnas. Afverkningen bedrifves till det öfvermått, att man ej blott öfverskrider landets, med afseende på skogens framtida bestånd, befintliga tillgångar, utan äfven exporterar trävaror i qvantiteter, som öfvergå de största konsumtionsorters behof. De allmänna skogarne utgöra i vårt land blott en obetydlig del — ungefär 2 proc. — af landets ytvidd, då sådana skogar i Hera andra länder upptaga en tiovdedel och ända till 3 af arealen. I följd deraf är hushållningen med de enskilda skogarne, hvarifrån den ojemförligt största delen af våra byggnadsmaterialier och vårt bränsle måste hemtas, at yttersta vigt. Men churu, sedan årbundradets början, trenne komiter varit för denna frågas behandling nedsatta och snart 10 år förflutit sedan den senaste afgaf sitt betänkande, hafva vi ännu ej kommit längre, än att 1805 ärs bristfälliga skogsordning fortfarande är gällande. Det är min afsigt, att inkomma med motion om antagande af skogsstyrelsens förslag med vissa förändringar. Hr Ekerot trodde allt hvad staten och ständerna kunde till skogarnes skydd åstadkoma vara både nödvändigt och nyttigt. Hr Staaff var visst ingen vän af inskränkningar i den enskildes rätt, men trodde dock, att man ej fick vara så mycket vän af vackra teorier, att man icke såg sakerna sådana de äro. Och våra skogar äro verkligen illa medtarna. Der skogshush. borde vara bäst, är den sämst. Visste att der hemmansegarne sålt skogshemman till köpmän, hade skogen genast blifvit spolierad och utskeppad, och det är just den orimligt uppdrifna, men vinstgifvande exporten af skogsprodukter, som förstör skogarne. Denna export är tillockmed större, än behofvet hos dem, till hvilka våra skogsprodukter utföras. Tal. trodde högre tullsatser mycket skulle bidraga till det ondas hämmande, Hr Ridderstad instämde med hr Muren, men ansåg dock skogshush. ha flera brister. Hr Gahn iustämde med hr Muren. Det värsta, som kan hända, är, att den dag kommer, då vi for en längre tid få ondt om skog. Och då, när skogsprodukter stå dyrt, komma vi nog äfven till en bältre skogshushällmng. Nodvändigt ar, att den sria betesrätten borttages, ty eljest torstores den uppväxande skogen. Hr Brun visade, att der skogarne sköflats, har armodet trädt i stället. Nämnde som exempel Svältorna. Hr Rydin ansäg på skogarnes nuvarande tillstånd kunna lämpas ordspråket rika fader få sattiga barn. Ansag hufvudsaken vara, att ej skogssadd försummades. Hvad Svältorna augick, vore tal. öfvertygad att om 20 eller 30 ar dewa nawn vore blott en saga, så mycket hade på senare tider gjorts för deras uppodlaude. Hr Bovin påminte mot hr Gahn, att det vore för en tid af 200 år, som vårt land sälunda skulle bli utan skogar, ty så lång tid fordrades för deras uppväxande. Staten borde visst ej utan i nödeus stund ingripa i den enskildes rätt, men i afseende på skogshusnallningen vore ett sådant ingripande tullt berättigadt. Hr Murän anmärkte, att hvad som mer än skogshygge förderivar jorden, är den seden, som råder i mellersta Sverige, att flähacka och bränna jorden. Efter ett par magra skördar är den förstörd. Der skogarne gå under, så vi fält som bära spanmal i stället. Hr Carln protesterade mot motionärens föreslagna strypsystem. Hr Björck trodde motionären i sin framställning gått längre, än man med oförvilladt och lugnt omdöme kan gilla. De hittills varande forordningarne, liksom motionärens förslag, gå ut på den närvarande skogens bevarande. Skogens ökande borde deremot vara hufvudsaken. Den enskilde skall nog finna sin bästa uträkning i att ej förstöra sin skog. Göteborgs stad hade afverkat Svältorna, ej kronan eller hemmansegare. Ar Wilts motion remitterades till ekonomieutskottet.