Göteborgsposten – 29 november 1862, sida 1

Och ni har icke någon hemlig utgång för att, utan att väcka uppmärksamhet, kunna komma in om qvällar eller nätter, eller ut om morgnarne, under det portarne äro stängda. — Ingen, vid min heder! — Ni förvånar mig, junker, anmärkte Pompårant. Då jag var vid eder ålder och vistades hemma hos min fader hade jag en dubbelnyckel, som rätt ofta kom mig till pass. Det är verkligen ledsamt att ni ej haft samma lofvärda vana. Didier kastade en ironisk blick på den talande. — Jag skall gifva eder ett förtroende, som skall göra eder saknad mindre bitter. — Tala! — Jo, om jag äfven kunde disponera öfver alla nycklarne i slottet, så skulle jag dock väl akta mig för att släppa er ut. — Och hvarföre det? frågade mr de Bourbon lifligt. — Emedan att öppna porten för er vore detsamma som att ånyo släppa er på jagt efter konnetabeln och det ämnar jag till hvad pris som helst förhindra. — Men, olycklige! afbröt kaptenen, om ni vågar att qvarhålla oss här, så förklarar ni er ju helt öppet för mr de Bourbons sak och blir en rebell emot eder herre, konungen. — Det står er fritt, min herre, att berätta det för Hans Majestät, svarade den unge mannen bugande sig. — Ni vet ju att vi icke äro spioner, utan trogna soldater som blott vilja uppfylla vår pligt, genmälde PomDrant.