Göteborgsposten – 28 november 1862, sida 2

sinnande, laga att vi få tala vid Didier. Han ensam är i stånd att rädda din herre ... gål Dvergarne skyndade en åt hvar sitt håll. — Hvad hoppas du då af den unge mannen? frågada konnetabeln. — Monseigneur svarade kaptenen småleende, man fångar, säges det, elefanten med gropar, lejon med nät och menniskor med smicker, och såvida Didier är tillgänglig derför, så är fästningen intagen. — Smickret är ett vapen som du ej riktigt förstår att handtera, min stackars vän. — Att vilja är kunna! Jag har dessutom sett så många dumma hofmän lyckas deri, att jag väl kan våga försöket. — Tyst! sade hertigen. Jag ser Didier kommer der i sällskap med narrarne. De togo några steg emot den unge mannen. — Min bästa herr Didier, förlåt att vi störa eder i edra nöjen, för att för ett ögonblick utbedja oss er uppmärksamhet rörande våra enskilda affärer, sade kaptenen till den ankommande. — Jag önskar af hjertat att på något sätt kunna vara er till gagn, svarade denne, — Ack! fortfor Pomperant, i form af betraktelse, det som utgör den enes glädje är ofta den andres förtviflan. Er onkel är utom sig af förtjusning öfver den ära Hans Majestät bevisat honom genom att gästa här i natt, icke sannt? — Jo, det är verkligen en heder för mr de Montchenu, hvaröfver han med skäl kan vars stolt. (Forts.)