Göteborgsposten – 28 november 1862, sida 2

förhållanden, skall afstå från inblandning i frågan. Denna ministerns modifiering af förut hafda yttranden i ämnet var en gärd åt känslan utaf de båda rikenas behof af enighet och öfverenskommelse i godo, liksom den samtidigt äfven öppnade utsigt till en mera klar och opartisk basis för nya förbandlingar om våra unionela förhållanden. Vi kunna derigenom, vi må hoppas det, ändtligen anse denna famösa ståthållarfråga öfverlemnad till afgörande af H. M:t konungen ensam. Återstår således nu den af alla önskade revisionen af riksakten. Hvad denna angår, befara vi dock att grefve Anckarsvärds motion blitvit i otid väckt, liksom det varit högst önskligt att i detta hänseende initiativet tagits af regeringen sjelf, som lättast kunnat inleda nödiga öfverläggningar i ämnet. Detta skulle varit så mycket mera politiskt klokt, som en fullständig representationsreforms genomforande väl kan anses nödvändigt skola föregå ett parlamentariskt närmande mellan de båda folken, isynnerhet som vår bristfalliga representation af Norge ofta framhållits såsom ett hinder i detta fall. Man torde derföre ej behöfva ådraga sig beskyllningen för att vara ensidigt Ånorsk-norsk!, då man varnar mot att fästa synnerlig vigt vid grefve Anckarsvärds motion 4. Densamma skall latt kunna bli ett vapen i de konservauvas hand att uppröra partiyran och dymedelst draga uppmärksamheten ifrån den möjliga revisionens nödvändiga föregångare: en fullständig ombildning af Sveriges representation. På denna måste vi oaflätligt hålla vära ögon fästade, men ej obetänksamt af andra fordra medgitvanden, utan att kunna sjelfva åstadkomma ett af de növändiga vilkoren derför. Då ett af de hufvudsakligaste skälen för norska regeringens sista vägran att ingå på en revision af de unionela forhållandena varit Sveriges inblandande deri af ståthållarefrågan, men denna ekiljts af h. exc. de Geer från revisionen, torde man i Norge nu kunna utan inbillad farhåga för en sträfvan efter supremati å Sveriges sida, mera lugnt och beredvilligt egna sig åt revisionsfrågan och vidtaga vissa mått och steg, som kunna gifva regeringen skälig anledning att kraftigare ingripa i denna angelägenhet. Vi skola med snaraste återkomma till ämnet, sedan vi fått del af grefve Anckarsvärds mocion i dess helhet och fornummit dess upptagande inom adeln. Den allmänna meningens känna vi, den fordrar: sans och tridsam försonlighet. Religionsfrihetsfrågan har visserligen ännu icko särdeles kommit på tal vid riksdagen, men det skall sannolikt icke dröja länge, innan hon intager ett af de främsta rummen bland ståndens många vigtiga öfverläggningsfrågor. Början härtill har gjorts af F. Rosenqvist af Akerhult genom tvenne motioner till konstitutionsutskottet. I den sorsta af dessa visar motionären det inkonseqventa förhållandet mellan regeringsformens bud och K. M:ts förordning om religionsfriheten af d. 23 okt. 1860. Motionären säger: ÅKegeringsformens välbekanta 16 bjuder konungen, i otvetydiga ordalag, att Åingens samvete tvinga eller tvinga låta; att akydda hvar och en vid en fri utofning af sin rehgion, fåstande dervid blott ett enda vilkor; så vidt han (medborgaren) derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. K. M:ts nådiga forordning d. 23 okt. 1860 lyder deremot i 1 F: Vilja kristna trosbekännare at annan lära, än den rena evangeliska, förena sig i församling: göre derom hos konungen ansökning och uppgefoe dervid sin trosbekännelse och församlingsordning. — Jag frågar ödmjukt, men utan all fruktan: Står den här åberopade K. M:ts nådiga forordning i full harmoni med regeringstormens 16 5? Motionären besvarar sjelf sin fråga med nej, och väcker derföre tvenne förslag: Skulle konstitutionsutskottet ställa ofta berörda nådiga förordning af d. 23 okt, 1860 öfver och framför regeringsformens 16 8, då tvingas jag ull det vördsamma förslag, att de, i så fall, ofverflödiga och missledande orden: ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid fri utöfning af sin relihion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer:, måtte ur 16 regeringsformen få utgå. Ställer deremot konstitutionsutskottet grundlagen öfver den nådiga förordningen och tre riksstands beslut i grundlagsfrågor, då blir nodigt, att till 16 5 regeringstormen foga ett tillägg, som för konungen och tre rikeständ omöjliggör ändring eller upphätvande af grundlagens bud och som tillika omintetgör den eller de ford ingar, lagar och författningar m. m., hvilka stå i strid med berörde grundlagsstadI gande Lättast torde detta låta sig göra genom follama att vi Han angam Är I