Göteborgsposten – 25 november 1862, sida 3

i sommar. Det var en beklaglig, men oundviklig nödvändighet att ofvervinna de revolutonära tendenserna. Parlamentet kan ej sörneka de män, som förskaffat lagen aktning, utan att fullständigt ändra landets politik. Härtill kommer jemväl, att det finansielatillståndet gör ett lån nödvändigt, Det skulle vara en dålig inledning härtill att börja med en mimsterkris och störta de män, som representera ordningens sak och en fast politik. En försoning mellan de moderata partiernes ledare skulle deremot vara bästa medlet att betrygga statens kredit och sorskassa nödiga kapitaler. Intrigerna om Grekland äro alltjemt i full fart. I Minchen förnekar den engelske gesandten, sir Jonn Milbank, alldeles bestämdt prins Alfreds kandidatur och förklarar, att hans regering, om den blefve tillfrågad, skulle uttala sig till förmån för konung Ottos broder, prins Luitpold af Bayern, med uteslutande af hertigen af Leuchtenberg. I Paris för lord Cowley samma språk, dock utan att tala om prins Luitpold. Deremot påstås det från flera håll, att den engelske gesandten i Athen, sir James Campbell Scarlett, öppet uppträder för prins Alfreds kandidatur. Om England verkligen, såframt det dertill kan få lof, vill låta prins Alfred emottaga den lediga kronan, är dess afsigt med denna dubbla politik att vilseleda de andra makterna, tills rätta ögonblicket kommer. Men andra deremot antaga, att England ej på fullt allvar tänker på prins Alfreds kandidatur, och att denna endast är ett motdrag mot det drag, som franska och ryska diplomatien i förening gjort för hertigen af Leuchtenberg. Om den engelska regeringen verkligen gjort grekerna anbud att joniska öarne, ehuru fortfarande under engelskt skydd, skulle få sända deputerade till nationalförsamlingen, kan detta lika väl lämpa sig för båda uppfattningarne. Ty den blandade ställning carne skulle in taga, måste visa sig praktiskt oduglig och grekerna skulle derföre sannolikt ej mottaga anbudet; men å andra sidan skulle England genom att göra anbudet hafva visat sin redo bogenhet att bringa den grekiska nationaliteten uppoffringar, som alltid skulle kunna okas. Franska evolutiondeskadern skall afgå till Pireeus. Exkonungen af Grekland tyckes vilja bli en dyr gäst för Bayern. Fastän konung Otto hade en civillista, som i betraktande a! Greklands finansiella ställning var oförsvarligt hög, tillochmed högre än den någon suverän uppbär i andra stater af motsvarande storlek, erhöll han likväl som bayersk prins ett årligt apanage af 80,000 gulden; men denna summa anses nu icke längre tillräcklig för hans och och drottningens underhåll, och derföre skall för de bayerska kamrarne framläggas ett förslag om ansenlig förhöjning af apanaget. Ryktet om Turkiske sultanens sinnessörvirring bibehåller sig oaktadt alla dementier. I bref från Konstantinopel påstås med bestämdhet, att han får periodiska anfall af raseri. Såsom orsak härtill anföres, att sultanen, som under sitt ensamma och isolerade lif i ungdomen uppgjort högt svindlande planer till Islams och huset Osmans förherrligande och vid sin tronbestigning ansåg sig för allsmäktig, nu efter hand gjort den sorgliga upptäckten, att han ej allenast är alldeles beroende af stormakterna, utan äfven af sin omgifning. Då han en dag för kort tid sedan fick detta rätt klart för sig, störtade han i raseri genom palatsets salar och uigjat sin förbittring öfver alla de lefvande och liflösa föremål han påtraffade. Tillochmed hans mor, som för öfrigt jemte Kapudan Pascha och husmarskalken Mahomed Ali står i spetsen for hofkabalen — fick en stark kroppslig apptuktelse af honom, och till slut stötte han upp ett fönster, för att störta sig hufvudstupå ned på flisstenarne utanför palatset. Det lyckades endast med stor moda odaliskerna att få bugt med honom. Dagen derefter var han kommen ull be-inning; men hans sorbittring mot modren hade ej satt sig: han lät kalla henne till sig och förbjöd henne, med tara för ögonblicklig landsförvisning, att icke mera blanda sig i politiken. En annan gång tor längre tid sedan, lemnade han om natten obemärkt palatset, sprang i en båt vid skeppsbron och lät ro sig ut till en af sina tregatter, som låg för ankar i Bosporus Dumababt-che. Kaptenen, som kände honom blef ytterligt förvånad af att se sultanen komma ensam vid denna timme, fick barskt befallning alt genast elda upp och bege sig till Ismid i Marmorahafvet; och först vid ankomsten dit vaknade sultanen upp ur sina illusioner och befallte honom genast gå hem igen. I palatset hade man varit utom sig af förskräckelse öfver hans frånvaro; men det värsta af alltsammans var dock, att bans sinnestillstånd härigenom kom till allmänbetens kännedom. I Paris aflöser den ena hemlighetsfulla historien den andra om tilltänkta mordförsök mot kejsaren, om hemliga sällskaper och mera dylikt. Hvad som häraf är sannt, vet man icka men ett faktum är det. att en ofantlig