En röst från Slesvig. (Ur Norrköpings kuriren X) Sällan har någon orättvisa varit fräckare än den som än i dag söker trån Danmark tillvälla sig Slesvig: aldrig någon ihärdigare. Det är nu en tusen år sedan de första sorroken gjordes; nästan hvarje århundrade har sedan sew dem under vexlande skepnader upprepas; och det är forst ett årtionde sedan denna märkhga strid kämpades, der Danmarks, Sveriges och Norges söner tör första gången göto samfaldt blod for samma sak. Den ti den voro vi så godt som hemma i Slesvig och kände godt ställvingen å omse sidor. Der vexlades då ej så mycket noter, som svärd-hagg, och ,den tappre landsoldatv var mycket sattsattligare och mera underhållande an den diplomatiska vältalighet, som sedan dess gjort allt för att i sina notvexlande labyrinter vilseleda och fortrotta detta en gäng så vakna deltagande. Under sådana törhällanden kan det vara angenämt att en gång höra en stamma från jeltva det omtvistade landet, enkelt, oaf-igtlige yttrande sig som en vån till vän, och vi gora oss derlöre ett nöje att meddela vära läsare ett oss benäget delgifvet utdrag ur ett bref från Slesvig till eu deltagare i det senast hållna studentmotet i Kopenhamn. Vi beklaga blott att ofversatiningen säkert skall förlora mycket af den enkla och naiva hjertlighet, som är Danmarks så vål folk som språk så oefterhärmligt eget. Det lyder: Det var dock sköna, liffulla dagar dessa, som samlade våra vägar på Sällands grund; det går en ton genom hjortat, när vi nordboar mötas, som straxt säger: vi äro dock bröder; det är snarare som ett återseende än som ett forsta möte, ty samma moders tankar och röst och idrotter lefva hos oss. Sannerligen, det är icke grannskapets makt, ty jag bor ju här i ett gränsland och vi hafva också grannar mot södern; men der är ingen harmoni att finna, vi missförstå beständigt hvarandra, vår mildhet tages för svaghet, vår höflighet som underkastelse, vår frihet som tygellöshet; sålunda är det nog bäst att enhvar sköter sitt, det är min bästa önkan med afseende på det grannskapet, men