Göteborgsposten – 21 november 1862, sida 2

vinst för vetenskapen (!). Dessutom har man anmärkt (småsint nog), att resan till Stockholm blifvit billigare sedan jernvägen öppnades mellan Göteborg och Stockholm. Riksdagen. I plena d. 19 väcktes följande motioner: Inom Ridderskapet och Adeln: af frih. Nordenfalk, om 400,000 rdrs anslag till en gemensam byggnad för riksarkivet och kongl. biblioteket; af hr v. Mentzer, om ändring i bränvinsförordningen; af hr Wolffelt, om ändringar i tjenstehjonsstadgan till förmån för husbonden; af frih. C. A. Raab, om att svenska staten må upphöra att upptaga utrikes lån samt om organisering af ett inhemskt statslånssystem; af hr v. Törne, om 41,000 rdrs anslag till byggnadsmedel åt Fahlu elementarläroverk. — Från Borgareståndet anmäldes en kommunicerad motion om bankens skyldighet att invexla sina sedlar mot silfvertackor; begärdes på bordet. Inom Presleståndet: D:r Landgren, om Subskription till en kyrkofond till ledande af lekmannaverksamheten, hvarigenom den kunde skiljas från stiftelsernas verksamhet, remitterades till lagutskottet; d:r Emanuelson : om förslag till författning om befordran till konsistoriela pastorater och sacellanier, om ändring i 11 kap. 28 kyrkolagen, att ingen må, sf fruktan för förlust af medborgerliga rättigheter, tvingas begå nattvarden (remitterades till lagatskottet), att landthandlande ej ua sälja bränvin el ler att den, som vill sälja bränvin, skall begära tillstånd enl. 14 af bränvinsförordningen (till ekonomiutskottet), samt om tillägg i 1 8 i bränvinsbränningsforordningen af orden: l.ag samma för brukare och arrendator af egendom som för egare (bevilln. utskottet); prostea Palmlund, att skolans och kyrkans tjenstemän må å landtränteri i mars månad uppbära lösen för å lön anslagna kronotionde; af d:r Rundgren, om ändringen i förordn. om antagande af minderåriga för sabriksarbete; af kyrkoh. Wennerström, om ändring af 58 8 i förordn. d. 1 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet; af d:r Säve, om ändring i 52 och 53 SS af läroverksstadgan. Dessutom väcktes motioner om åtskilliga anslag till olika skolhus. 1 Borgareståndet der hr Hesselgren tog inträde som representant för Stockholm och helsades: af hr Witt, om tillökning i flottans mathållningsanslag, och om pensioners och gratialers uteslutande ur bevilln. torordn. såsom beskattad inkomst (remiss till bevilln.-utskottet); af hr Sommelius, om ändringar och tillägg i elementarläroverksstadgan; af hr Loven, om bordsrättens upphäfvande, och om utsträckning af råtugheten till jordafsondring under eganderätt (lagutskottet); af br Ljungberg, om tillsättande af en generalinspektör öfver läroverken i riket; af hr Carlen, om ordnandet af skärpandet i kontroller öfver törmyndares törvaltning af omyndigs egendom; af hr Ditziuger, om anslag till skolungdomens militärundervisning; af hr Beronius, om anslag till en läroverksbyggn.d i Falun. I bondeståndet remitterades en del från förra gången bordiagda motioner. körande den af hr Sv. Renström inlemnade motionen om räntans frigifvande yttras i Aftonbladet för i onsdags: Hr Renströms förslag, som innehåller två alternativer, det ena åsyftande räntans fullkomliga frigifvande, det andra dess frigifvande med undantag sor inteckningar och forskritningar på längre tid, har i dag varit föremål lör en långvarig debatt inom borgareständet. Det är öfverflodigt att nämna att de sunda, inom statsekonomien for längesedan till axiomer blifna åsigterna i ämnet hyllades af flertalet af detta ständs medlemmar. Det syntes i början också såsom skulle man endast komma att skilja sig i fråga derom, buruvida man borde, såsom hr Carlen yrkade, fordra allt och, om det icke kunde ernås, hellre låta tillsvidare bero vid det nuvarande tillständet, eller om man borde, såsom hr Wallenberg ansåg rådligt, i betraktande at de fordomar och det motstånd man ännu hade att bekämpa, nöja sig med hvad hr Renström föreslagit i andra alternativet af sin motion, hvarigenom, enligt hr Wallenbergs tanke, redan en stor välgerning vore landets rörelse och industri beredd. Men det begaf sig slutligen att motionen hade två afgjorda motståndare inom ståndet, hrr Rydin och Sundvallsson. Den förre erkände väl riktigheten af principen om räntans frihet, men sökte att genom en mycket rolig dedaktion ådagalägga att landets kapitalvärde skulle genom dess tillämpning minskas med ingenting mindre än femtonhundra millioner rdr. Den senare önskade en fix ränta derför att Sverige var ett kapitalfattigt land, men upplyste icke hvarken huru man skulle animera kapitaler att draga sig till ett land, der man försökte hindra dem trån att gälla hvad de kunde, ej beller af hvad skäl man icke heller lagbunde räntan vid 2 eller 3 proc., itall man trodde att en i lag stadgad låg ränta utgjorde något ofelbart medel att förekomma kapitalbrist. Vi kunna icke här anföra de mångfaldiga skäl, som androgos för räntans frihet i talangfulla anföranden af hrr Wallenberg Lindström, Ijerta m. fl., men anmärka endast att det synes oss, med atseende på beskaffenheten af det motstånd, som i denna fråga är att vänta, de vigtigaste argumenterna voro de, hvilka visade att så otta penningeställningen dertill föranleder, stiger i sjelfva verket räntan utöfver den i lag fixerade, äfven å lån mot inteckningar, bvilka under sådana perioder icke stå att ernålla utan mot provisioner (som i sjelfva verket utgöra en förhöjd ränta) dervid inteckningarne lemnas såsom säkerhet för förskrifningar på kort tid, och att det för fastighetsegaren är vida mera betungande att draga de med täta omsättningar förenade kostnader än om han mot beviljande af en något högre ränta kunde försäkra sig om att få ba sitt lån någon längre tid stående. Det visades dessutom klart och ovedersägligt, att bankerna och kapitalisterna verkligen ha så mänga utvägar att, trots nu gällande lag, betinga den ränta konjunkturerna medgåfve, att de redan nu ha all den frihet de behöfva, men att reformen är