Göteborgsposten – 21 november 1862, sida 2

skarpt betraktande mr de Montehenu, likasom om hon genom hans ögon velat läsa i djupet af hans själ. — Lugna er, mitt barn, sade grefven med hycklad ömhet; jag söndersliter ert sorgedok, jag tvingar er att blicka upp emot den bländande sol som småler emot er. Är den då så förfärande? Clotilda kastade rundtomkring sig oroliga blickar. Hon hörde blott det orediga glädjesorlet af de här och der i trädgården kringspridde bordsgästerna. Löfvet fläktade sakta under en lätt bris, solen afspeglade sitt guld mot grästorfvan, men likväl kände den unga flickan sig icke lugn, och hon tvingade sig att svara: — Af mitt hjertas slag, på den okända förvirring som skakar mig, anar jag att en osynlig fara hotor mig. Min moders själ talar till mig vid alla svåra tillfällen, och det förefaller mig som om hon nyss bedt mig vara på min vakt. — Ni är ett barn, sade Montchenu lätt höjande på axlarne, och istället att öfverlemna er åt tomma farhågor borde ni snarare välsigna er gode genius, ty det är han som tagit er vid handen och ledt er till detta slott. (Forts.).