Göteborgsposten – 21 november 1862, sida 1

De stodo i begrepp att gå u ut ur salen då mr r de Montchenu, som utan tvifvel ville gifva sina gäster, hvilka det måhända vore förbehållet att gripa konnetabeln, en gynnsam tanka om hans gästfrihet, sjelf uppsökte dem och förde dem. ut i trädgården, der förfriskningar voro serverade i en berså. Grefvinnen med Clotilda vid handen gick dem till mötes, Didier helsade dem hjertligt, och alla togo plats vid bordet. Måltiden började under djup tystnad, ty hvar och en af bordsgästerna var försjunken i sina egna tankar. Men snart kunde mr de Montcbenu icke längre motstå begäret att paradera med sin konungskhet och trohet. Han reste sig med bägaren i handen. — Mina vänner, sade han, måtte en dag kejsar Carl V på hertigen af Bourbon hämnas det förräderi bvartill han gjort sig skyldig mot vår gode konung! Måtte denne rebell irra som en tiggare i landsflykt och hånas och förbannas af hvarje menniska! — Måtte himlen höra eder önskan, ädle grefve! sade Pomperant ; såvida vi ej få fatt i konnetabeln, som ännu icke kan hafva hunnit till Alperna. Han, såväl som fursten reste sig, och båda klingade hårdt med borgherren. Den scnare återtog: — Jag vet i öfrigt icke hvilken figur mr de Bourbon skall göra vid spanska hofvet, midt i bland alla dessa hogdragna, stela och ceremoniösa grander! — Så mycket mera, tillade grefvinnan, som den höge herren har varit ett bortskämdt barn både vid hofvet och i