Göteborgsposten – 20 november 1862, sida 2

skådar mig med alltför partiska blickar och tror att konung Frans skall blifva dödligt kär vid blotta första äsynen af din hustru, likt en ungersven som söker sin iris. Var mera blygsam, herr grefve, tillade hon fint, och kom ihåg att ni har till gäst en ung okänd flicka, hvars skönhet den aftonen måste fördunkla alla andras. De sista orden genomborrade som Parternos pil hofmannens qvalda hjerta, och kyssande sin makas hand utropade han med hänförelse: — Du har ett dämoniskt snille, Diana. Jag förstår dig. Det var en herrlig ingifvelse, och det är besynnerligt att jag kunnat glömma detta diplomatiska råd som du redan engång gifvit mig. Denna Clotilda skall blifva dig en sköld, och konungens ögon skola blott söka fremlingen. Pryd henne med dina vackraste juveler, dina vackraste kläder, så att hennes utomordentliga skönhet må blifva ännu mera märkbar, Hennes marmorköld måste lifvas! Ack! om jag skickligt kunde förbereda hennes hjerta på det lysande öde som jag ämnar henne. Himlen gifve att jag finner henne läraktig och lydig för mina råd! — Du kan icke erbjuda vår galante konung ett mera bebagligt villebråd, Aurelien, och jag behöfver icke oupphörligt resa på landsvägarne för att rädda min heder, som äfven är din. (Forts.).