Göteborgsposten – 20 november 1862, sida 1

dogo i sina frustugor utan att verlden knappast visste af att de funnits till. Grefvinnan qväfde en lindrig gäspning. — Jag tror verkligen, Aurolien, sade hon, att du är i stånd att tala grekiska och latin lika bra som vår kaplan. Hvilket lof! Du qväfver mig under ett blomregn, min vän. Men jag bör göra mig förtjent af denna äktenskapliga komplimang. Låt tillsäga din nevö att jag blott väntar på honom för att afresa. — 0 nej! utbrast grefve Aurelien; det är icke åt en sådan der vildhjarna som jag ämnar anförtro dig denna gång. Grefvinnan Diana darrade. — Huru! Didier skall icke ledsaga mig? återtog hon, är du sjelf sinnad att intaga hans plats, eller till hvilken annan kämpe hyser du mera förtroende ? — Didier är förryckt, min fru, och han är skuld: till din återkomst. Jag vill icke ännu engång utsätta dig Grefvinnans häftighet försvann snart, och hon afbröt ädlingen tvärt. — Gif mig den eskort som ni anser vara pålitligast, min herre, men må de som skola ansvara för eder hustru vara väl beväpnade, ty jag tillstår att äfventyret vid färjan gjort mig rädd. Jag fruktar äfven en annan fara ... men det är en barnslighet, och jag gör orätt i att oroa dig. — Nej, nej, tala, tala min kära Diana! bad Montchenu, mycket nyfiken och änslig. Grefvinnan blef tankfull.