Göteborgsposten – 19 november 1862, sida 2

blifvit lyftad frän hans bröst. Det förtroende som hans hustrus sublima dygd hade ingifvit honom hade hastigt antagit gigantiska proportioner. Han log i sin själ åt de galna sarhågor som svartsjukan fostrat vid blotta underrättelsen om konungens stundande ankomst. I detta ögonblick genljöd en långsamt modulerad trumpetstöt från höjden af tornet. Utkiken signalerade annalkandet af en kavalkad som nyss fördjupat sig i allten. Grefve Aurelien darrade af glädje och högmod. Icke det minsta betviflande att de förkunnade främlingarne voro Frans I:ste och hans svit, skyndade han att ikläda sig en grön silfverbroderad sammetsjacka, lät uppställa sina pager, väpnare och tjenare i en dubbel hai på borggården och befallde att vindbryggan skulle nedsläppas, Men snart försvann fröjden på hans panna, och småleendet isades på hans läppar. Det var grefvinnan som återkom till slottet, i samma ögonblick som konungen sjelf möjligen kunde anlända. (Forts.). Plockgods. På sin plats. En trädgårdsdräng låg midt på förmjddagen helt makligt utsträckt i skuggan af en stor ek och fantiserade. Upptagen af sina funderingar märkte han ej att trädgårdsmästaren nalkades stället, förr än denne med dundrande röst utfor: Lathund, du är icke värd att solen skiner på dig! — Just derföre har jag slagit m;g ned här, svarade drängen lugnt.