Göteborgsposten – 19 november 1862, sida 2

le att så köpa gummigaloscher. Det gick något längamt med profningen, så att skomakare Svensson inder tiden satte sig att läsa i en tidning. Slutligen satte Lena Jonsson ifrån sig galoscherna och gick sin väg, men som affärden skedde på ett något hemighetsfullt och smygande sätt, misstänkte Svensson, itt hon tagit någonting ehuru han ej för tillfället kunde märka att något försvunnit. Han gick derföre ut och såg efter henne. Då hon märkte detta, började hon att springa, något som naturligtvis såg nisstänkt ut. Svenss n jagade efter henne, och eter en stund observerade han att hon kastade någonting öfver ett plank. Han upphann henne kort leretter. Det befanns, att hvad hon kastat öfver planket, var ett par hos honom tillgripna kängor. Som Lena Jonsson bar en korg på armen misstänkte han, att non kunde i densamma förvara flere stulna saker, hvarföre han tillkallade ett par poliskonstaplar, hvilka undersokte nämode korg, utan att nkval i densamma fiuna annat än Lena Jonssons egna tillhörigheter. Lena Jousson erkände igår under tårar inför polis ammaren sitt tillgrepp. Kängorna värderades till högst 5 rdr. Målet blef törvisadt till Säfvedahls baradsrätt. — Qvinnspersonen Gustafva Jonsson undergick igår i poliskammaren fortsatt förhör angående ett sran landtbrukaren Kihlman föröfvadt tillgrepp, om hvilket vi förut berättat. Hon förnekade fortfarande beskyllningen att ur Kihlmans portmonnå ha tillegnat sig någon sedel, oaktadt sjömannen Eklund redan förut berättat, det han observerat att hon undandolde en sedel i samma ögoublick han inträdde i rummet der hon och Kihlman befunno sig och der den senare stod helt nära intill henne med öppen portmonnå. Detta förnekande vidhöll hon äfven sedan pigan Anna Maria Broms, hvilken likaledes varit närvarande i rummet, då Kihlman mistade de ifrägavarande peuningarne, förklarat att hon såg då Gustafva Jonsson ur Kihlmans portmonnä, hvilken denne, som var rusig, höll öppen i banden, tillgrep en sedel, hvars valor hon dock cj kände. Som den sedel, hvilken Kihlman forlorat, skulle varit en tioriksdaler och Gustatva Jonsson väl sagt sig ha hittat en femma, som Kihlman möjligen tappat, men deremot påstått sig alldeles ej ha haft någon tio riksdaler på mycket lång tid, hade till polisen bodhallerskan Lindahl blitvit uppkallad, i hvars bod Gustafva Jonsson vid den tid då stölden begicks skulle ha vexlat en tioriksdalerssedel. Jungfru Lindahl kunde ej rätt erinra sig detta, men ville minnas att Gustatva Jonsson verkligen vid den tiden vexlat en tiv. Målet förvisades till rådhusrätten. Rådhusrätten. Målet emot handl. A. W. Andersson, hvilken till flickan Hanna Dahlstrom sändt ett bref innehållande knallpulver, vid hvars exploderande besagde Hanna Dahlström blifvit skadad i ansigtet, blef i lördags afgjordt. Af hörde vittnen intygades enstämmigt, att Hanna Dahlström af ifrågavarande bref verkligen blifvit skadad så att blod dervid utrunnit ur såren. Invaliden Björn påminde sig att ba till handlanden Andersson försält dylika bref med inneliggande knallpulver. Dock försäkrade han att dessa bref ej kunnat förorsaka någon skada, ehuru han visserligen i desamma lagt saud och fint sönderstött glas. Hade nägra större glasbitar funnits i det bref, som Hanna Dahlström fått, vore det helt visst någon annan som ditlagt dem. Domstolen pröfvade derefter skäligt, att då det ej blilvit bevisadt att Andersson af elakt uppsåt sändt det ifragavarande brefvet, döma Andersson att böta tio rdr rmt och ersätta Hanna Dahlstrom med tjugofem rdr rmt. Andersson förklarade sig missnöjd med detta utslag, ehuruval den som haft skäl att vara missnöjd dermed åtminstone ej tyckes böra vara han. : Ers RR RR TT