Göteborgsposten – 19 november 1862, sida 1

Kosmopolitisk kevy. Denna rorelse inom sjeltva presteständet är obestiidugen ett at udens stora tecken. Hvem skulle ha tankt sig detta endast tor tvä, tre är sedan? Denna tanke, att prestens rike icke är af den verldsliga verlden, att han har en an: nan bestammelse, an den att deltaga 1 de puhviska värtven, all lägga sin röst, någon gang ull och med algoranue, i statens sragor, att bilda en korporativusmakt med tungi inflytande på hela det borgerliga samhället, denna tanke hade hitulls endast rört sig inom de icke-presterliga ständen och inom dessa ändå endast hos de mera avancerade. Man fick heta presthatare, nej ateist och hedning, derfore att man vågade yttra ett enda missbillIigande ord om biskoparnes sjeltskrinvenhet som politiska lagsuttare, och det skrälades hogljudt att staten var i fara hvar gang någon röst höjde sig tor en inskränkning at prestens myndighet till det andliga området. Och nu — Och nu är det inom sjelfvaste presterskapet denna opinion borjar icke vlotv blitva teullgen allmän, utan antager formen af en bestämd fordran. Man — jag menar: presten sjelf --finner det stridande mot sin hela kallelse, att mer och mindre absorberas af verldsliga ärenden, han önskar lugn och frihet från allt hvad politik heter, han kallar det sorhatligt och okristligt, att hela ståndet skall som eu annat disciplineradt skrå stå under en prelatur,