Göteborgsposten – 19 november 1862, sida 1

af Hans Majestäts trognaste tjenare, och denne ädling är hans nevö. — Sang-Diou! sade gascognaren, om jag vore säker på att ni verkligen vore fru grefvinnan de Montchenu, hvars namn är mig mycket väl bekant, så skulle jag böja mig inför denna titel, och det skulle blott återstå mig att bedja er antaga mina mest ödmjuka och vördsamma ursäkter. Men, mordi, madame, denna visshet fattas, och jag ser mig tvungen att för sista gången säga till denne unge herre: Monsieur, gif mig er värja. — Aldrig, svarade Didier. — Cap de bious, betänk att om jag säger ett enda ord, så skola mina män afväpna eder. — De skola förr döda mig! — Min gud! Min herre, utropade Diana, kastande sig framför Didier, detta bevis som ni nyss fordrade kan jag på ögonblicket prestera. Var god och eskortera oss blott till vårt hem, och der ... — Omöjligt, min fru, att vända om, sade Jonas, Vi hafva tyvärr redan förlorat alltför mycken tid. — Och ni, mina herrar, fortfor grefvinnan fästande på hertigen och hans följeslagare sina bedjande ögon, ni skola säkerligen icke vägra att åtfölja oss till slottet? Mr de Montchenu skall blifva så glad öfver att sjelf få tacka eder för det ädelmodiga beskydd, som ni gifvit oss. — Vi skulle gerna samtycka dertill, min fru, om vi icke hade stämt möte i Grenoble och isynnerhet om våra hästar icke voro så uttröttade; — Alh, är det icke annat som hindrar, mina herrar