Göteborgsposten – 17 november 1862, sida 1

— Sang Diou! om jag vet! svarade Jonas. Jag är honom alldeles i hälarne. — Ah, verkligen! utbrast Pompdrant. — Jag har följt honom från Chantelle till slottet Lallidreg, fortfor gaseognaren, ifrån mr de Pomperants hus till Pay i Aurergne och slutligen, lemnande Lyon på min venstra sida, från Saint-Bouvet-le-Froid till Vanquelles. — Och vet man om han reser med eller utan sällskap ? — Försigtigt nog har han blott medtagit mr de Pomperant, kaptenen vid hans garde, och dessutom hafva de, för att locka sina förföljare på orätt väg, varit så listiga att Jåtit sko sina hästar bakvändt. — Verkligen! utropade Pompsrant. Det var en id som aldrig skulle ha fallit mig in. För öfrigt, fortfor gascognaren fästande sitt falköga på interlokutören, har mr de Pomperant gjort klokt i att fara sin väg på samma gång som hans herre. Två timmar senare skulle han på konungens befallning hafva blifvit gripen och hängd. — För djefvolen! utbrast ädlingen med en uttryksfull åtbörd. — Det ser ut som om han i lördags, då han var i Amboise, dödadt seigneur de Chissay, hvilken var mycket omtyckt af konungen och en af hans galantaste hofmän. (Foris.).