Göteborgsposten – 14 november 1862, sida 2

— Här min vän, sade han, läggande ett guldmynt i hans hand, har da något att trösta dig med och dricka konungens skål för. Karlen stoppade myntet i en vrå af sin mun, liksom om han fruktat att de kopparmynt, hvarmed hans pung var späckad, skulle kunnat smitta det. — Vid min faders skägg, utbrast han, jag skall nu snarare dricka en skål för hertigen af Bourbon, ty det är cgentligen bonom jag har att tacka för detta fynd. Pompårant stampade otåligt med foten i marken. — Fördömde pratmakare, för oss genast öfver till andra stranden, ty vi hafva brådtom att förfölja landsflyktingen. Om du dröjer längre, skulle vi möjligen kunna misstänka dig vara en af hans medbrottsliga. — Gån ombord, nådiga herrar, sado Vincent, som återvunnit sitt goda lynne. Vi fara nu. De förklädda flyktingarne bestego färjan, dragande efter sig sina hästar hvilka de fastbundo bredvid de andra passagerarnes; derefter helsade de i förbigående på grefvinnan som bebagfullt besvarade deras helsning. Didiers blickar häftades på mr de Bourbon, och genom ett af dessa attraktionsfenomen, som man så sällan kan göra sig reda för, kände han sig oemotståndligt intagen af främlingens lugna och stolta ansigte. IIan ämnade tilltala honom när en flock kungliga bågskyttar kommo ned åt floden och redan på långt håll prejade färjkarlen. (Forts.)