Göteborgsposten – 13 november 1862, sida 1

ni kunna meddela mig hvad vag mitt kompani, som bort defilera här förbi, tagit. — Ert kompani! svarade slagtaren, med misstänksam blick studerande den frågandes kostym; det har nyss gått öfver bron här. Några hafva stannat i Viennes, och andra hafva fortsatt sin färd till Dauphins. — För fan! utbrast adelsmannen. Jag är verkligen i stort bryderi. — Tillägg, mäster Cocquatrix, inföll en mager och tunn borgare, att en mängd af ryttarne hafva gått med färjan öfver floden, för att förkorta vägen. — Granne Cornemuche, återtog slagtaren med värdighet, är det er afsigt att söka gräl med mig? Är det er mening att påstå att jag är den som gifver falska underrättelser ? — Gud bevare mig derför! utropade den magre borgaren. Jag trodde mig se ryttarne på strömmen, men mina ögon äro dåliga, och skummet yrde, så att det är mycket möjligt, efter min iakttagelse står i strid med er, att... att ... — Ah, ah! mycket möjligt! upprepade mäster Cocquatrix, kastande en vredgad blick på interlokutören; sluta då edert mea culpa, granne! Cornemuche darrade och nedslog ögonen, men skyndade att tillägga: — Det är säkert att jag misstog mig; det är obestridligt att ingen enda menniska sedan i morse har prejat färjkarlen. Nå är ni nöjd nu, mäster Cocquatrix? (Forts.)