Göteborgsposten – 13 november 1862, sida 1

Mr de Boarbon drog ur sin ficka konungens order och kramade den emellan tummen och pekfingret. — Med denna obetydliga papperslapp, som är försedd med det kungliga sigillet, sade han småleende, kunna vi djerft genomresa Dauphins och Savoyen under förevänning att efterspana konnetabeln; sedan kunna vi taga en väg der vi, så ofta som behöfs, kunna finna en tillflykt hos våra vänner, och slutligen genom de tyskta besittningarne hinna till Italien. Vi äro på god väg och således framåt. kapten! Adlingen, som alltsom de framredo, undersökte vägen så noga som trots någon indian, utstötte en djup suck. — På vi snart fram här. den väg våra djur nu följa, monscigneur, skola upphinna den ryttareafdelning som nyss färdats — En ryttareafdelning! upprepade konnetabeln öfverraskad. Drömmer du vaken, min vän? — Nej, min käre herre, men jag har hört våra hästar gnägga, och i sanden på vägen har jag sett aftryck af våra sienders hästars hofvar . . . — Trots den starka blåsten, som nästan skulle kunna blåsa hornen af oxar. Fursten granskade i sin ordning terrängen, och hans ansigte mörknade snart. — Du är en trogen vägvisare, Pomperant, och det skulle verkligen vara en ren galenskap att galloppera efter dessa ryttare, men må jag blifva arkebuserad om jag vet bvar vi äro! — Vi hafva Rhöne på vår högra sida, svarade adelsmannen torrt; spiran med tuppen på, som ni ser ungefär tre