Göteborgsposten – 11 november 1862, sida 2

gode Guden så bör han också ej vredgas öfver att vi styrka våra krafter, eller huru, vördige fäder? Broder Denis nedböjde ansigtet, för att dölja sin vämjelse, Frnnsiskanern Hubert smålog behagligt och sade: — Ah, om ert ärende är att göra jagt på kättare så ha ni ärligt förtjent att dela denna herrliga omelett med oss, herrar ryttare. — Tack, vördige! svarade Goulard. Blinkande med ögonen tillade han: — Vi jaga äfven ett annat syllsyntare och dyrbarare villebråd, tillade han tagande för sig ett duktigt stycke af den omtvistade rätten. — Och detta villebråd är? frågade de båda fransiskanerne på en gång. — Icke mer och icke mindre än sjelfva konnetabeln. — Har han då verkligen flytt som ryktet förmäler? frågade brodren Denis och såg förvånad ut. — Ryktet är fullkomligt sannt; befallning har äfven blifvit utfärdad att gripa honom hvar han anträffas. — Omöjligt! utropade munken hopknäppande händerna med ett uttryck af det djupaste misstroende. — Omöjligt! sade Faucheux. Nej, läs hvad som står skrifvet här. Och han tog ur sin hjelm ett fyrviket pergament som han öfverräckte åt broder Denis. Munken uppvek det långsamt, afgned med baksidan af handen sanden på bokstäfverna och läste med hög röst: Vi. Frans I:ste, med Guds nåde, konung af Frankrike och Navarra, bjuda våra vänner och trogne tjenare etc. att