Göteborgsposten – 11 november 1862, sida 2

hvad fröjd är det då att hafva en späckad pung i sin ficka ? Marcelline framsatte på det flottiga hordet tvenne små vinkrus. Ryttarne tömde dem i en klunk, utan att hemta andan, och slukade med ögonen den retande omeletten som rykte framför munkarne. Dessa äto med strykande appetit då Goulard skyndade bort till dem, likasom slagen af en plötslig ide, och undanryckte fatet, utropande: — Icke en bit mera, vördige! Gud vare lof, jag kom i tid för att hindra eder att fullborda en synd ... Ni ämna äta fläsk ... en fredag! — Tack för er goda afsigt, vän, svarade broder Denis emäleende, men ni kommer antingen för bittida eller försent. Försent efter vi redan börjat, och för tidigt emedan vi ännu icke slutat. — Dessutom, mina harn, skyndade Hubert att tillägga, märkande ryttarnes förvåning, hafva vi dispens . .. Den som är på resor får äta hvad ban kan och icke hvad han vill. — I så fall, inföll Goulard, smekande omeletten med ett kärleksfullt öga, borde konungen äfven anskaffa oss dispen, som hafva fått ett så svårt uppdrag. — Hvad du är samvetsgrann, kamrat! återtog Faucheux. Hafva vi ej förtjent bimlens nåd och förlåtelse som imorse i en trädgärdsbrunn dränkte de tre små kattarne, prestens barn ? — Du har rätt, Faucheux. När vi så väl sörjt för den