Göteborgsposten – 11 november 1862, sida 1

NN — — — — — ————— —————— — Min dotter, jag hoppas du icke tager fransiskanerkanns för ogudaktiga sällar, men vår ordensgeneral har gifvit oss dispens från fastan sålänge vi resa i vår ordens angelägenheter. Således hindrar oss ingenting från att smake på denna skinka. Marcelline tog detta skäl för godt och upphörde at! skratta. — Det är sannt, sade hon helt tankfullt. Då ser jag intet som hindrar mig att åt eder tillaga en fläskomelett. — Och icke jag heller; men skynda dig då, mitt barn, ty vi äro färdiga att falla omkull af hunger. — Ni skola icke behöfva vänta länge vördige fäder. Hon framställde derefter ett digert vinkrus på bordet. — Se der är något, tillade hon, hvarmed ni kunna sysselsätta er under det ni vänta. De begge mu karne hade slagit sig ned midtemot hvarandra vid bordet och tömde sina små bägare, under det Marcelline blåste upp de slocknande eldgloderna samt lade några torra grenar derpå hvilka snart uppslammade. IIon påsatte sedan kastrullen med äggsmeten och fläsket som genast började puttra och fräsa och under det hoa tillsåg anrättningen sjöng hon med vibrerande röst de sista verserna af en sång som då var i hvar mans mun: Kärtiske hedning Ditt kött det skall brännas, På det att på förhand Du må få smaka Helvetets plågor