Göteborgsposten – 11 november 1862, sida 1

— Åh, ah! sade Denis tvärt afbrytande sin värdinna, du känner således äfven denna klagosäng. Jag. lyckönskar dig dertill. Det bevisar att du är en god katolik. — Jag har hört den så ofta, ganmalde Nareelline. Man sjunger den hvar gång någon kättare blir bränd, och ni vet väl att det icke är så långt emellan här i landet. — De hafva afsvurit sina fäders tro... — Och, som visan säger, skola de derföre brinna i helvetet ... — Akta dig, min dotter, afbröt i sin ordning broder Hubert. Jag tycker att din omelett börjar osa alldeles rysligt kätterskt. — Det är verkligen sannt, sade bondflickan, med skicklighet uppläggande på ett lerfat innehållet af kastrullen. Den är en smula bränd. — Betyder ingenting, återtog Denis, den ser icke dessmindre mycket lockande ut. Och beväpnande sig med en ofantlig träsked angrep han omeletten, då i samma stund tvenne karabinicrer klädda i kyrass och hjelmar inträdde och stannade vid tröskeln, likasom tvenne skyldvakter bevakande dörren. Munkarne darrade under kåporna, mon deras ansigten visade ej något spår deraf. Broder Hubert uppsteg likväl, vårdslöst läggande handen på en stor bredoladig knif som låg qvarglömd på bordet, men på ett tecken af kamraten släcktes elden i hans ögon. Han tog långsamt det svarta rågbrödet som blifvit framlagdt och skar med knifsudden ett korstecken deri, hvarefter