Göteborgsposten – 8 november 1862, sida 1

och befallande ton, att det är jag som ensam är herre här och att du är mig skyldig lydnad i likhet med den ringast af mina tjenare ? Nevöns enda svar bestod i en tviflande, halft föraktful skakning på hufvudet. — Du sätter dig på dina höga hästar, min unga tupp men jag skall nog veta att stäcka ditt högmod. Bemäktig: eder dessa smipysslingar, fortfor han vändande sig till drän garne, och om mr Didier söker att hindra det, så grip äfver honom såsom en rebell och galning. Drängarne tvekade att skrida till verket. Den unge mannen drog långsamt sin jagtknif ur slidan och ställde sig i försvarsställning. — Monscigneur onkel, sade han med ljudlig röst, v. dem som söka att misshandla dessa stackars menniskor son jag fört hit, och hvilka äro mina gäster. Vägra dem den gästfrihet som de anropa eder om, låt bli att hysa medlidanden med dem . .. det är eder förfärliga rättighet. Men jag skall icke tillåta att dessa olyckliga som inträdt i slot:et under egiden af min heder och ära blifva misshandlade, Jag skallicke göra mig till en ofrivillig medbrottsling i detta bedrägliga försåt. — Då skall du också ut ur slottet på samma gång som de! utbrast grefven ursinnig, pekande med fingret mot slottsporten. — Ja, min onkel, svarade Didiar, stolt höjande sin lugna panna, jag skall ledsaga mina skyddslingar utom slottet, som medan min fader lefde alltid barmhertigt öppnad. sina portar för de olyckliga. Om den redlige riddar IIenri hörde mig i denna stund, skulle han gilla hvad jag gör, ty