Göteborgsposten – 8 november 1862, sida 1

Jägaren fattade denna blicks betydelse; han blygdes i djupet af sin själ och kastade sig utan vidare besinnig emellan grefven och dvergen. — Min onkel! utropade han med ojemn röst, ni skall icke bära våldsam hand på denna bräckliga och vanskapliga kropp. Montchenu hejdade sig, mycket öfverraskad af Didiers djerfva mellankomst, men lätsade misstaga sig om skälet dertill. Du har rätt, min gosse, svarade han; det är mina drängars göromål och icke mitt, att tukta denne oförskämde. Må de då gripa honom och prygla honom tills han bekänner. — Eåra tjenare, min bäste onkel, skola lika litet som ni sjelf röra vid min gäst, svarade den unge mannen kallt. — Och hvem skall hindra mig? sade grefve Aurelien, tagande ett steg emot Didier, leende, som om han funnit nevöns id mycket originel och rolig. — Jag, svarade den unge Jägaren, som i Clotildas ögon hemtade ett ocrhördt mod. — Du, min gode nevö! utropade Montchenu slagen af häpnad, som om han skådat ett underverk. Derefter kastade han en snabb blick omkring sig och märkte å ena sidan att dvergarne ordentligen hoppade af glädje, och å andra sidan lyssnade dränghopen med stor nysikenhet till det som passerade. Han insåg att han måste hringa saken till ett slut. — Glömmer du, Didier, återtog han med högdragen