Göteborgsposten – 5 november 1862, sida 1

mängd herrar och damer, — Nästa station var Vingåkers, belägen vid Sätstahbolm dit egaren, grefve Trolle Bonde, på middag inbjudit H. M:t och de i ses:täget deltagando ledamöterna al rikets ständer. Den gäsutrnhet grefve Bonde visade var, ej blott i afseende på dess fornämsta föremål, utan äfven i betraktande af det sätt hvarpå den bevisades, kunglig. Den påminde om tordna tider, då den svenske ädlingen i frikostighet och glans ej ötvertraffades af någon adelsman i verlden. Straxt innan man anlände till Vingåkers station och midt framfor de storartade orangeribyggnaderna till Säfstaholms herresäte stannade tåget. En stor mängd folk var församlad inom den inhäguad, som från banan skiljer Säfstaholms park. Sedan man stigit ur, vandrade man genom denna och genom den storartade orangeribyggnaden vidare fram till hutvudbyggnaden. der man möttes af musik från en på en altan ötver hutvudingången placerad musikkår. Under vägen hade man ullfalle att se åtskilliga prof på den så särdeles pittoreska Vingåkersdrägten. Att domma af hvad man säg tyckes hkvål denna dragt vara på våg att bortläggas. Al varmare beskrifva den middag som hos gretve Bonde intogs, skulle vara andamålslost. Vare det nog sagdt att vi om densamma blott kunna upprepa det nyss använda epitetet: kunglig. Dev var for ötrigt ej blott sommens krat, som på Sätstaholm tillfredsställdes, ty den som hade mod att rycka sig från de läckra anrattumgarne, egdo äfven ullsalle att njuta på annat sätt, ty Sätstaholms rika målvingssamling, — skapad uf den aflidne excellensen Bonde, erbjuder en njutning at högre art. I skymuwngen skedde uppbrottet från Sasstaholm. Innan tåget hann tram ull närmaste station, Kilsmo, hade mörkret redan inbrutut. Man fann vid ankomsten till nämnde station banan utefter på båda sidor om densamma vara vackert eklarerad med marschaller, hvilket tog sig särdeles väl ut. Åfven vid de toljande stationerna var banan eklärerad på samma satt. — Emellan Safstaholm och Kilsmo, den törsta stauonen inom Nerike, tager en skogig trakt sin början, hvilken racker utelter hela banans sträckning genom Nerike och blott bar och der atbrytes at någon odlad joruflack. Nar man nalkades Hallsberg, hvarest Jernvägen till Göteborg utgrenado sig till Orebro, Ofverraskades man at att se mycket vackra bengaliska eldar lysa på något alständ. Dessa ollkfargade eldar ästadkommo en helt magisk efiekt mot den mörka natthimlen, men utgjorde blott ett forspel till det myckna lyc kade och effektfulla man i detta afseende skulle tå se, Sålunda bortkastades på bangården i Hallsberg en hel legion luttbägare, nvilka under hela tiden man derstädes uppeboll sig — tjugo minuter eller så omkring — bokstafligen svärmade omkring öronen. Utmärkt vackert var den belysning svm dessa 1 alla regnbågens färger omvexlande eldkulor spridde öfger bangården och stationsbyggnaden samt den tatt deromkring liggande skogen. Motsatsen emellan vildmarken, i hvilken stationen är belagen, och den glada karakteren i de nya byggnaderna är stor äfven vid dagsljus, men blet i det flyktiga skenet trån de mängsargade eldkulorna ännu större. Tåget backade etter uppehållet i Hallsberg in på sidouspåret ull Örebro, hvilket i denna stad sammanbinder Vestra Stambanan med Koping-Hultbanan. Kumla och Mosås stationer, bada hksom de ötriga stationer som olter workre: passerades upplysta af utestel vanan placerade marschaller. Snart var den två och tre tiondedels mil långa vägen emellan Hallsberg och Örebro ba-serad och man nalkades sistuumnde vackra stad. Redan första anblicken af densamma antydde aw något umarkt der väntade de an kommande. Man såg nemligen att staden var iluminerad, och hvad mera är, denna illumivallon visade sig, tvärtemot hvad eljest brukar. vara tallet, på ett tfordelaktigt satt, afven ovan man anlände fram. Sålunda marktesenast den vackra ekläreringen af stadenhögsta punkt, kyrktornet, hvilken gjorde eu särdeles lyckhgt afbrott emot den morka naitilumlen och tor otrigt i och for sig var smaktullr anordnd. Likaledes såg man med stort noje eklåreringen al Örebro nya tändstickslabiik, hvars läng-ida låg vänd emot det annundande tåget. Sedan man stigit ur vid den festligt prydda och upplysta bangården och hunmt 103 staden, möttes man al en hog-t glänsande syn. Alla hus man gick forbi voro rikt upplysta, och en smaktull äreport af kulörda lampor, i hvi ken ordet Valkommen strålade i en väl utförd transparent, helsade de i staden inträdande. Då man passerade bron öfver den elf som går genom staden, stannade man, för att beundra den magi-ka effekten al eklåreringen kring denna elfs Strandmurar. Kulörda lyktor voro nem