Göteborgsposten – 5 november 1862, sida 1

lerop, dock alltid göra ondt i öronen. Från et 1 närbeten al stauonen beläget berg gafkanonsalut, Allt fortare gick det. Snart var man i full gäng. Och på detta bantåg, som nu lemnade hutvudstaden befann sig konungen och rikets ständer! Det var en egen tanke. Den moderna utvecklingens sistfodda barn, lokvmouvet, drog 1 svindlande tart med sig vär gamla af tidsandan, af nödvändigheten utdomua lyrhjuliga statsmaskio. Det pammde om en sköldpadda 1 ornens klor! Långt sedan man passerat utom hufvudstadens granslinie, såg man banan garnerad af tolkhopar, som betraktade det sorbiilande tåget med blickar i hvilka en glad och riktig upptattmng af håndelsens vigt tydligt uttalade sig. Liljeholmen, den intill Stockholm närmast belägna stationen samt den der uppforda storartade jernvägsverkstaden, passerades derefter. Vid stationshuset befann sig en ej obetydlig tolksamling, hvilken genom hurrarop helsade H. M:t och de öfriga deltagarne i sesttäget, hvilket i sakta sart framsked. — Kort derelter undanskymdes utsigten al hoga berghallar, och i nästa Ögonblick satt man 1 becksvart mörker, Och intet under — eller rättare sagt ett stort under: jernvägen som sällan respekterar naturen då den belaller site HIUmUull skall du går, hade nemligen här intrangt 1 sjelfva jordens inelfvor. Det var den ena at de båda tunneler som man hittills behoft spränga i Sverige, den 930 fot länga, 18 tot breda och 18 fot höga Nybodatunnelen. Men 920 tot ar på jernvagsresor en atom, ett mtet, och innan blicken hinner försöka — hvad som i alla tall skulle vara omojligt — att genomtranga mörkret, har man åter tullt dagsljus. Man passerade vidare fram ofver det kuperade landskapet, här liksom annorstädes en ögonfägnad för naturvännen men en förtviflan tor jernvägsingenioren. Dessa samma klippor, som omkransa våra kuster och utgöra på en gång en prydnad och eti försvar, äro till sin natur mycket konservativa och skulle, i hvad på dem berodde, gerna velat qvarhälla oss vid mera primitiva tortskastumng-medel. Men Nils Ericson kande, huru man bör behandla den svenska graniten och resultatet blef, som man vet, all klipporna fingo gitva vika. Taget passerade uu Huddinge station samt derefter den vackra Tullingesjon och stativnen Tumba, dit, liksom ull alla de ofriga stalionerna vid vägen en, mångd folk strommans will, som med hurrarop helsade testtäget. Sedan tåget gått förbi den djuptilandet från Östersjon inskärande mycket natursköna Hallsfjärden och hunnit ull Sodertelje otra stauon, backades tåget upp till nedra stationen, beråknad för de tåg som besorja ortens trafik. Stadens skarpskyttar paraderade derstädes, och denna åsyn gladde helt visst alla de tosterlandsvänner, af hvilka täget bestod; men som de flesta på samma gång voro hungriga tosterlandsvänner, torde det ej vara oantagligt, att den glädjande åsynen af en inuti stationshuset och på bord utanför uppdukad dehkat frukost äfven på mången gjorde ett djupare intryck. Efter att ha intagit den väl behöfliga måltiden skedde aflärden från Södertelje under kanonsalut, hurrarop och honnor af skarpskyttarne. En fjerdedels mil från Södertelje genomgicks en audra tunnell, fyrabundratemtio fot läng. En omvexlande natur, hvilken ej ens hösten förmått göra ful, moter genom hela Sodermanland den resandes blick. Jernvägsanläggningen har, liksom närmare Stockholm, -å atven hela vägen framåt varit mycket beSvarhg. Sedan man väl genomskurit en sandbacke har det nasta företaget måst bli att fylla någon djup mosse och vice versa. De arbeten som verk-tallts ha dock blifvit så väl utförda, och svårigheterna så lyckligt besegrade, ati man mäste ertara verklig beundran vid färden på denna del at banan. Det skulle bli tor vidlyftigt att särskildt omnåmna alla de stationer som man under arden passerade, Vare det nog ati allmänhet säga, det testtåget ötverallt mottogos al tolksamlingar, samt att särskildt omnamna de ställen der något ovanhgare arrangement var vidtaget, eller hvilka eljest på annat rätt utmarkte sig. Sålunda ankom man efter att ha passerat det i en herrlig nejd belagna Sparreholm ill Flens station, der en ganska lyckad äreport var uppford. Den bestod af ett på fyra pelare hullande gronkladt och med fanor och standarer prydt hvalt på hvars framsida konungens namnchifler sågs. Tåget stannade på det satt att de oppna kgl. vagnarne kommo alldeles under areporten. Vid Katrineholm, beläget 2,1 mil från sistnämnde station, voro tvenne äreportar uppreste sålunda, att då tåget stannade, den ena befann sig i dess början och den andra i slutet. En estrad med tak, dekoreradt i blått och gult, hade blitvit uppfördt invid stations