Göteborgsposten – 3 november 1862, sida 1

författning, under formenande att en sådan Iskulle inverka störande på vårt statsskicks samt genom sin ojäfviga patriotism göra sig Alldenstund ständsintresset härinom spelar i tid förekomma de stormiga slitningar, 119810 O, I HäR VT IIIUII 10111! vlutUMSBIL, Ssi1u vi helst vilja tro, att denna förändring grundar sig på en bättre ofvertygelse. Presteståndet företer en egendomlig anblick. Det ar otvifvelaktigt atv dess flesta medlemmar reste upp till riksmötet i afsigt att söka omintetgöra alla sträfvanden for en fullständig ombildning af vår representationsnaturenliga utveckling. Man hoppades kunna göra sin sak till sjelfva religionens och sålunda för sig vinna de obeslutsamma. Men fjällen follo helt säkert från deras ögon, då det hedervärda ståndets medlemmar blefvo varse de öfriga ståndens hållning. De allvarliga varningsord, som borgare-och bondeständens talmän yitrade till dem, måste äfven på dem hatva gjort ett ej ringa intryck, emedan de derat tydligen kunde finna, hurudan allmänhetens stämning verkligen är. Måhända ännu byggande ett svagt hopp på adeln, såsom en pålitlig allierad, se presterna äfven denna svika och närma sig det moderatliberala partiet inom de båda opnvilegierade stånden. Presterna måste nu känna hela obehaget af att befinna sig i en alldeles isolerad ställning, der de dessutom veta sig stå i vägen. Lägga vi dertill de allt större slitmugarne inom sjelfva statskyrkan, som presteståndet måste pånkta och för hvilka de aadra stånden i otvetydiga ordalag tillskrifva dem anledningen just genom dess envisa sasthällande vid den verldsliga makten, i likhet med sjeltva påtven i Rom, så kan man verkligen hoppas att presterna skola, för att ej kasta landet i för stora oroligheter, bära sitt kors med tålamod och säga: possumus. : Konungen har dessutom räckt presterna!! något, på hvilket de kunna taga fasta och sedan med bibehållen krigsära draga sig tillbaka. H. M:t har nemligen i sitt trontal bebådat ett förslag om kyrkomötens hållande, å hvilka de andliga naturligen skulle kunna iakttaga och tillgodose såväl religionens som kyrkans och till en del sina egna intressen. Visserligen har presteståndets utskottsval utfallit i den vanliga konservativa eller, såsom den enligt förändrade tidsförhållanden bör kallas, reaktionära andan; men skickliga och vanda observatörer förmena sig dock kunna påstå, att ståndets medlemmar i allmänhet börja bli mjukare och antaga en medgörligare hållning. Om borgareständets tendenser i hänsyn till representationsresormen finnes ej mer än en . mening: den år afgjordt liberal. Dewa stånd, som under några riksmöten alltmera utvecklat sig i konstitutionel riktning, såvidt detta låter sig göra för ett riksstånd, har en ganska tilldragande sysiognomi just genom sin kosmopolitiem, om vi här kunna begagna detta uttryck. Genom att öppna sina leder för öfverlöparne nån de andra stånden, har detta stånd redan tårt det afundsvärda tillfället, att kunna visa, huru en riksförsamlig till någon del bör se ut, förtjent af hela landets varma erkännande. en underordnad roll, har en mängd kantighever afslipats, så att ståndet på sin fana bär: fosterlandet framför allt! Tyvärr har äfven det enskilda intresset ett visst inflytande inom ståndet, eller rättare på åtskilliga medlemmar al detsamma. Det är jernvägsintresset, vi härmed åsyfta. Men lyckligwis har man varit betankt på att som alltid toljdt då ordet jornvag uttalaws i öfverläggningarne inom ståndet. Under ledning af hir Björck och Wallenberg hafva representationsreformens anhängare framtör allt bildat ett s. k. moderat-liberalt parti, si hvilket skall ha till syf emål att understödja regeringen i vissa anslagsfrågor, i sorhopp) ning om att hon skall motsvara nationensFH önskningar i afseende på ett representationss förslag, samt derjomto att motverka riksda-s gens splittring genom jernvägsfrågorna. Säsom man kunde vänta, har detta parti vunnit öfverhand och äfven lyckats tillsätta ut-r skotisledamöterna efter sin önskan. Åtskil-u liga medlemmar af minoriteten hafva låtit or-ö nimma bittra, till en del opassande anmärkningar häröfver, och måhända kunde minoriteten behandlats något mera grannlaga; men h då inom densamma jernvägsifvern är une solie cöröbrale, är det kanske med nödig omtanka för representationsreformen, som man sett sig G nödsakad att gonom utskottsvalen ytterligare minska minoritetens vigt. För reformens anhängare är det emellertid glädjande att se, huru man redan lyckats passera det enskilda)! jernvägsintressets farliga skär med dess många intrigförgreningar samt vindicera åt reformen y första platsen för ständets uppmärksamhet. oå Bondeståndets ställning till representationsfrågan är hittills tillräckligt bestämd, att ingifva oss goda förhoppningar. Då det allvarB ligt gäller att praktiskt visa denna deras mening, S förmoda vi att de hedervärda odalmännen icke slskola hafva ändrat sig, isynnerhet som deras deciderade uppträdande såväl vid slutet af förra