Göteborgsposten – 1 november 1862, sida 1

————— q?s1— — Veckokrönika. De förfärliga stormar, åttohda al slagregn och åska, hvilka en tid rasat, hafva nu lagt sig; vattnet i elfven och hamnkanalerna, hvilket varit onaturligt uppjagadt, har åter sänkt sig; vi hafva tillochmed under de senaste dagarne haft särdeles angenäma solglimtar, under hvilka le beau monde, utan fruktan för de närgångna vindarnes skämtsamma lek, vågat sig ut på de ånyo torra gatorna och promenaderna. Lika nycktull som skapelsens krona, har dock väderleken för hvarje gäng ej länge behållt sitt leende; moln hafva snart tackt dess panna, en och annan tär har rullat utefter den dystra kinden och värman har förbytts i köld. De sköna hafva åter flyu in i jungfruburarne, hvarifrån de angsligi gora oina väderleksiakttagelser, allt under törhoppning att den stundande usdagen må blitva vacker. Ty huru skall man väl bära sig ål, for att i gala kunna sitta uppsträckt å banhallens amfiteater och derifran skyndsamt begifva sig ull balen, om det hanregnar och blåser en stickande storm. Det gäller intet mindre än vara eller icke vara — med på festen; och de lycklige dödlige, dessa bildningens utvalde, hvilka redan tumma på sitt tillträdeskort, för dem ligger lt eller död i regnets hand. Äfven for den stora massan, hvilken utanföre likt månen gär och vandrar och blott ser på, är det ej så alldeles utan ein betydelse, huru väderleken hampar sig, och dä det slutligen blir en omöjlighet av arrangera några yttre illuminationer under storm eller regn, så är ej att undra på, det uppmärksamheten på och oron for denna så maktpåliggande sak är lika itrig och allmän, som begäret att bispringa våra lidande bröder på andra sidan bottniska hafvet. Tillrustningarne för festligheterna fortfara naturligtvis att i den mån man närmar sig de vigtiga dagarne alltmera taga allmänna uppmärksamheten i anspråk. Derpå är ej heller att undra. Hvar och en vill naturligtvis så godt han törmår bidraga till att göra det lysande och beqvämt för, de ovanliga gästerna och att på samma gång uttrycka sin glädje öfver det stora nationalföretag, som då invi