Göteborgsposten – 31 oktober 1862, sida 1

tföljande morgon passerades Holmens fyr. Vin Iden var då mycket stark från VSV. och luf Ill ten mycket dimmig. Vinden tillväxte, så at det på aftonen denna dag blåste en ordentlig rlorkan. Allting ombord belades och rorgän -garne sastbundos vid rodret, Ehuru ångarer -låg mera under än öfver vattnet, höll den sig -dock tapper. Förskräckliga strömmar bröt . si hvarje ögonblick öfver skeppet, men det är alen sjöbåt af första ordmngen och uthärdade -J utan svårighet hafvets raseri. Så stor var tiden qvantitet vatten som intogs, att besättningen tvangs att öfvergifva skansen och rv hålla sig under öfverbyggnaden midskepps. Här intogo de sin föda och hvilade så godt de kunde på den del af lasten som. låg derstädes. De voro der något skyddade mot stormen och hade äfven fördelen af värmen från maskinen. Många anse att skeppets räddning berodde på denna öfverbyggnad, ty den ieko blott skyddade mot stormen, utan då kolen voro slut eldades med ved som höggs och sågades sönder på detta ställe. Då dagen på måndagen inbröt, gick sjön mycket hög och stormen hade om möjligt ännu mera tillväxt. Skeppet lades derlöre bi hela denna dag, men det rullade mycket hårdt under hela dagen och dök på eftermiddagen så djupt ned att det ena af klyfvarseglen spolades loss. Det var tillfölje af detta missöde, som mr Allen förlorade sitt lif. Han befallde matroserna att gå ut och berga seglet, men stormen var sså stark att de tvekade att lyda. Alven kapten Dossor, som är en man af det mest obetviflade mod, rådde styrmannen att hellre låta seglet bortspolas än riskera ett menniskolif. Mr Allen ville dock ej gå in derpå utan lyekades slutligen öfvertala tvenne af matroserna, Mark Stocks och Thomas Taylor, att följa honom ut på klyfvarbommen och belägga seglet; Stocks gick. först ut; mr Allen foljde efter och sist kom Taylor. Medan de voro upptagna af sitt vådliga arbete höjde sig en oerhörd våg och så godt som uppslök skeppet. Då den försvunnit, såg man alt de tre männen blifvit spolade från sin plate. Taylor hade blifvit kastad tillbaka ombord, Stocks hade lyckats att få tag i ett stag, vid hvilket han höll fast och kom slutligen ombord med åtskilliga svåra köttsår på armarne. Mr Allen deremot hade blifvit kastad i hafvet och sågs flyta förbi bogen, synbarligen medvetslös. Alla försök gjordes att rädda den olycklige mannen, men förgäfves, ty sjön gick alldör hög. Argo fortsatte derföre sin kurs, och vid middagstiden d. 21 befanns det, att nära nog hela kolförrådet blifvit medtaget. Lyckligtvis bestod däckslasten af plankor och äfven at 10 lådor tändstickor. Besättningen och de manliga passagerarne började nu hugga och såga plankorna till ved; och på detta sätt kunde man fortsätta resan. På onsdagen saktade stormen något, och skeppet gick med full hastighet, vid 10-tiden på aftonen passerande Flambro fyr. Kl. 4 följande morgon inlopp skeppet i Humberfloden. Då passagerarne, bestående af fyra herrar och ett fruntimmer, blefvo underrättade härom, uttryckte de alla sin tacksamhet för kapten Dossor och sin beundran för den ihärdighet och beslutsamhet, han under resan ådagalagt. Också förtjenar kaptenen de största loford, ty från lördags morgon tills fartyget på torsdags morgon inseglade i Humber — en tid af fem dygn — lemnade han icke ett ögonblick kommandobryggan, utom för att emellanåt gifva den uttröttade besättningen ett godt handtag. Han intog tillochmed sin föda utan att inträda i kajutan. Argo har lidit mycket ringa skada, oberäknadt den af den starka sjögängen förorsakade spänningen i fogarne, hvilken dock måste ha varit ganska betydlig, alldenstund vatnet inträngde nästan öfverallt. Alla hytterna